Hilary och Jackie

Jaqueline Du Pré var en av de mest framstående cellisterna under sin tid, och som så många andra försvann hon ledsamt tidigt. Nej, inte på grund av en överdos, utan bland annat beroende på multipel skleros. Hilary och Jackie bygger på systern Hilarys och broderns gemensamma memoarer, som är omarbetade av Frank Cottrell Boyce (en av manusförfattarna till Välkommen till Sarajevo) och gestaltad till en filmversion som tydligen fått de båda syskonen att flippa över. Vi som inte känner oss förnärmade eller speciellt bekanta med familjen möter de musikaliska småsystrarna för första gången i 50-talets England: två sammanvuxta ungar, kanske lite väl isolerade från omvärlden och påhejade av sina ambitiösa föräldrar (Celia Imrie och Charles Dance). Enligt filmen kommer den vildvuxna Jaquelines musikaliska vändpunkt när hon råkar slå hål på sin trumma ackompanjerandes sin städade flöjt-syster. Mamman låter henne helt sonika få veta att hon inte får vara tillsammans med älsklings-Hilary om hon inte lär sig att spela lika duktigt, med följden att Jackie övar så blödigt mycket att hon till slut blir bättre än Hilary, erövrar positionen som familjens gullegris, och snart är ute på en rotlöst världsomfattande turné utan att ens riktigt fatta vad som hänt. Hilary och Jackie tar ibland ordentlig fart. I sina bästa stunder lyckas filmen måla ett ganska känsligt porträtt av inkapslande förväntningar från omgivningar och en förvirring över att inte förmå eller vilja pressa in sig på ett spår. Avsnittet när Jackie (Emily Watson) flyr ut på vischan till sin syster (Rachel Griffiths) och hennes man (James Frain, som man också för tillfället kan se i Shekhar Kapurs Elizabeth), i ett desperat försök att återfinna en fast punkt i sig själv, tillhör de mer trovärdiga och lyckade. Men oftast känns Emily Watsons enorma, visserligen enastående, utspel totalt obalanserade eftersom det inte finns någon som helst dramatisk motvikt i filmen. Det lutar. Och det finns ingenting som kan bära upp de brutalt svepande stråkarna till skillnad från i, till exempel, Lars von Triers suveränt alltomfattande och bombastiska Breaking the Waves.Mer angelägen och intressant, än den ganska slapphänta och romantiserade bilden av en person som håller på att bli sjuk, är Rachel Griffith gestaltning av den ambivalenta Hilary. Men inte ens den prestationen är värd den uppmärksamhet som Hilary och Jackie förmodligen kommer att få. När tragiken är så finmejslad och väldirigerad, hjälps det inte att Emily Watson klämmer i med hela sitt minregister. Det är fortfarande alldeles för klädsamt.