Hålla andan

Forest Whitaker, som annars oftast ses framför kameran, berättar i sin regidebut om fyra kvinnor och deras jakt på Herr Rätt. Några av dem inser att jagandet är futilt men de fortsätter ändå att råka ut för den ena buffeln/våtbyxan efter den andra. Det verkar stå illa till med manligheten idag, om man får tro denna film. Jag spanade efter Rigmor Roberts namn i eftertexterna, men utan resultat. Den som tyckt sig ana en romantiker bakom Whitakers bruna ögon får här ett helt vattenfall på sin kvarn. Whitaker knusslar nämligen inte när han försöker få oss i den rätta stämningen. Han brassar på med hela arsenalen av hångel i motljus och händer som möts i närbild till tonerna av en släpig soulballad till det att vi kippar efter andan. Eller möjligtvis gäspar.Men med tanke på att Hålla andan rör sig i samma kretsar som TV-serien Melrose Place (innan de började mörda varandra) och dylika alster är nyansering naturligtvis inte något man ska vänta sig. Hålla andan tar sig an mänskliga relationer och försök till sådana med samma finkänslighet som den så kallade grabbfilmen gör. Skillnaden är bara den att det är solnedgångar och myssoffor, och inte polisstationer och rökiga barer, som genererar den ganska så mossiga dialogen. Det finns dock några omständigheter som gör att filmen nästan tar sig upp på godkänd nivå; dels några goda skådespelarinsatser - från framförallt Angela Basset och Wesley Snipes - och dels att slutsentensen faktiskt lyder att man kan vara lycklig utan att leva i tvåsamhet. Den tanken är ju annars inte speciellt ivrigt påhejad i Hollywood.