Med rötter i den ökända b-filmsfabriken Troma kan James Gunn först verka som ett oväntat och lite vågat regissörsval, men med honom i cockpiten sker en bokstavlig expansionen av Marvels filmuniversum som blir en skojfriskt självmedveten drift med superhjältevågen.
Det är 1980-tal och den unge Peter Quill hinner knappt ta ett misslyckat farväl av sin mamma på dödsbädden innan han kidnappas av en mystisk farkost. När vi återser honom i vuxen ålder har han uppfostrats av laglösa och blivit Star-Lord (Chris Pratt), en våghalsig rymdpirat utrustad med laservapen och en walkman laddad med blandband från tiden på jorden. Efter en dansant äventyrssekvens kommer han över ett mystiskt klot med krafter att avgöra galaxens framtid och som även tvingar in honom i rollen att leda en brokig skara antihjältar mot tyrannen Ronan (Lee Pace).
Bittergökar lär frustreras av temperamentet i Guardians of the Galaxy. Varje avgörande ögonblick - vare sig det gäller explosiva eldstrider, sorgliga bekännelser eller romantiska hjältegester - punkteras med avväpnande färgskvättar som gör att svärtan aldrig tillåts torka. Kassettbandspelaren blir som en rollfigur i sig med sin trippla egenskap som barndomssouvenir, komisk lättnad och att rättfärdiga ett musikaliskt medley med verfremdungseffekter.
Jag skrattar och gråter med de aparta galaxväktarnas lek med konventionerna när de färdas mot framtiden med gott om retrocharm i bagaget. En publikflirt i en av ordets bättre bemärkelser.
