Ruth (Charlotte Rampling) älskar tre saker – gin, citron och vatten. Den sista platsar enbart på listan för att skjuta upp en fatal skrumplever några år till. Kort sagt är hon en filterlös alkoholist som slår präster på käften och kastar husgeråd på sitt barnbarn. När hon under en period flyttar ner till sin son (Marton Csokas) och sonson (George Ferrier) i Nya Zeeland ställs hennes tidigare livsval till svars.
Det förflutna berättas om med återhållsamhet av regissör och manusförfattare Matthew J. Saville. Stundtals framstår redovisningen klumpig och nästan onödig. Där Savilles film finner sig svagast är i det faktum att inget känns vidare nytt. Men det är inte nödvändigtvis narrativet som ger Grandmother ett bra betyg.
Istället är det i samtalen som filmen finner sin styrka, det är tur att det finns många av dem. Det är finstämda orddueller som förs mellan farmor och sonson. Sparring mellan en mästare och lärjunge. Det vore såklart att tala i självklarheter om jag deklarerade Rampling som skicklig på sitt yrke. Ruth är långt ifrån hennes mest utmanande roll, tvärt om. Men det som hade kunnat bli en rolltolkning utförd i autopilot blir dock raka motsatsen. Med sin iskalla blick och pisksnärtiga klipskhet dominerar hon varje scen. Om det skulle visa sig att rollen är skräddasydd åt henne så skulle jag inte bli det minsta förvånad.
Grandmother är en småskalig historia, om generationer, om arv, om emotionella murar. Onekligen fin, men aldrig innovativ. Vi har sett samma berättelse förr och vi kommer se den igen. Men det är en vacker och reflexiv film. Trånande efter det som varit och ibland hoppfull inför vad som komma skall.
