Good Vibrations

Act like an adult - be fake, är en av de många floskler som liksom bara slungas ut från bioduken redan under [I]Human Traffic[/I]s inledande scener. Eller slungas, det kanske är att ta i, det är snarare så att den töntiga wannabe-attityden liksom bara väller ut helt okontrollerat. Det hade förmodligen inte spelat någon roll om filmens huvudpersoner eller dess regissör var i blöjstadiet eller medelåldern, för just "fake" är det som åtminstone jag känner allra, allra starkast i sällskap med [I]Human Traffic[/I]. Upptakten och dess efterföljande timme är en uttalad hyllningssång till regissören Justin Kerrigans närmaste bekantskapskrets: ett femmanna partygäng med trista jobb. Klubbkids som lever för helgerna på dansgolvet med ena handen runt ett glas gin, andra handen nerstoppad i brallorna på någon av det motsatta könet, med magen full av LSD och näsan impregnerad med kokain. Ja, och sen blir det måndag, vad mer finns det att säga? Justin Kerrigan, som hyllar det liv han uppenbarligen själv har haft förmånen att lämna som knappt 30-årig hypad filmregissör, gör några tafatta försök att sätta en etikett på sin generation utan att ens ta den på allvar. Han och [I]Human Traffic[/I] saknar ett skarpt öga, charm och originalitet och regissören lyckas inte ens att komma i närheten av några av de filmer som han uppenbarligen har studerat lite för mycket, som till exempel [I]Trainspotting[/I] eller [I]Slacker[/I]. Han verkar heller inte ha lärt sig att när man väl knycker grepp, så ska man åtminstone göra dem till sina egna. Annars kan man lika bra hålla käft eller kanske snarare, i detta fallet, ta en Treo Comp och spänna av i några minuter.