Nervigt drama om konsekvenserna av ett misslyckat bankrån. Good time är en örfil till film, som får Simon Sarnecki att fullkomligt omvärdera sin hållning till Robert Pattinson.
Som bankrånare har Connie (Robert Pattinson) en hel del att lära sig. Han övertalar sin lätt förståndshandikappade bror Nick (Ben Safdie), att tillsammans med honom genomföra ett bankrån, så illa utfört och planerat att det inte tar mer än ett par minuter innan allt går käpprätt åt helvete.
Snart hamnar Nick, som inte alls är kapabel att orientera sig ensam genom det amerikanska rättsystemet, på mardrömsanstalten Rikers Island och resten av filmen utgörs av brorsan Connies kamp för att rädda sin bror därifrån. Det går sådär. Hans lösning på situationen är en lång rad improviserade manövrar med gott uppsått men förödande konsekvenser. I princip hela filmen utspelar sig under en enda natt i ett solkigt Queens, upplyst i neon, bland människor som lever i marginalerna, som har lite eller inget att förlora. Det är en stressigt klippt film, på bästa möjliga sätt, som känns som en fysisk upplevelse mer än något annat. Här bidrar ett sprakande soundtrack av Oneohtrix Point Never, till upplevelsen.
Till stil och formspråk påminner Good time en hel del om den tyska filmen Victoria, från 2015, också det en nervig film om en enda natt (i en enda tagning!) med männsikor som rör sig i samhällets periferi.
Jag ska villigt erkänna att jag varit en av de som tvivlat på att den forna tonårsidolen Robert Pattinson dolt någon större skådespelartalang. Jag kunde inte ha haft mer fel. Han är rent storartad här, karismatisk, manipulativ, våldsam och älskvärd på samma gång. Han spelar inte - utan han är- en logisk reaktion på en lång serie taskiga omständigheter. Den desperation han utstrålar med sin lätt glasartade blick är rent magnifik.
Det här skulle kunna bli första steget i en pånyttfödelse som inte skådats sen Matthew Mcconaughey gick från type-castad tråkhunk till kreddig "method-skådis".
Men också den andra brorsan i filmen, spelad av Ben Safdie (ena halvan av det brödrapar som regisserat filmen) – gör en riktigt stark insats som väcker stor sympati, som offer för ett samhällsystem som slutat bry sig. Good time är en väldigt lyckad mardrömsfärd genom Queens mörka hörn, jag har verkligen ingen "Good time" där i biosalongen men ser en riktigt bra film.
