Godzilla

Nåja, trailern var ju i alla fall ganska bra. Den säger det som behöver sägas: en stor ödla, en jättestor ödla, invaderar och demolerar en stor stad. I detta fallet New York. Trailerns säljande slogan: "Size does matter", ljuger heller inte eftersom detta är en alldeles för stor film, på tok för lång och för dyr för att jag bara ska kunna avfärda den med en axelryckning. Även om Emmerichs förra megafilm, Independence Day, var svårsmält på grund av sin naiva propaganda, stereotypa hjältar och uddlösa final var det ändå inte en klockren B-film. Som Godzilla. Jag är medveten om att man inför en dylik film bör trycka ner alla som helst tänkbara intellektuella värden, att ett sökande efter intelligent liv är futilt och dömt att misslyckas. Efter ett tag blir emellertid trycket så stort att jag inte längre kan hålla tillbaka min inre logikpolis. Allvarligt talat: ett monster, stort som en skyskrapa, som gömmer sig i tunnelbanesystemet! Och det är ändå bara det berömda förnamnet. Den enda figuren som visar upp någon själ, och som får min odelade sympati, är den stackars muterade reptilen, vilket förstås inverkar menligt på all eventuell spänning. Matthew Brodericks tafatta men samtidigt listiga biolog följer i baksuget efter Godzillas frammarsch som en fjärilsfångare på speed och hans flickvän är ömsom "kvinnligt" rädd eller "kvinnligt" gnällig. Men det som slår in den slutgiltiga spiken är ändå att vi nyligen såg hela scenariot utspelas i en annan B-film, The Lost World. Jurassic Park 3 kommer förresten ut år 2000. Det blir säkerligen en nagelbitare, då invaderar och demolerar ödlorna nämligen en stor stad. Onödig cineastinformation: Brodericks forskare har fått samma efternamn som mannen som har designat denna films Godzilla, Patrick Tatopoulos.