Go

Doug Liman slog igenom med brak för ett par år sedan med den råa och vältajmade lågbudgetkomedin [I]Swingers[/I] om några wannabe-skådespelare i Los Angeles djungel. Redan då var parallellen till Quentin Tarantino, eller QT som han numera kallas i amerikansk press, trött och den har förstås inte blivit piggare så här fem år post-[I]Pulp Fiction[/I]. Samtidigt är den så uppenbar att den är svår att ignorera. Det räcker dock att konstatera att [I]Go[/I] har ett klart QT-komplex som inte spelar till filmens fördel. Det har gjorts förr och bättre. Jag säger inte i vilken film. [I]Gos[/I] epicentrum är en drogdeal som aldrig blir av. Utifrån denna ickerealiserade pillerförsäljning går sedan svallvågorna åt tre håll under det att vi får följa några av de ungdomar som på ett eller annat sätt har med den att göra, under ett dygn med start på självaste julafton. Tre perspektiv, tre historier som alla tar sin utgång i samma scen. Filmen saknar inte slående scener, den har stundtals en medryckande puls och "go" och dialogen flyter ofta fint. Men det är ojämnt så det förslår. Bäst fungerar är filmen i början, den första historien där Ronna (en övertygande Sarah Polley från [I]Ljuva morgondag[/I]) för att få pengar till hyran ska genomföra det olycksaliga bytet pengar - ecstasy. Här är den energi, som ska vara filmens motor och maskin, uppskruvad till just så hög och effektiv volt som den måste vara för att filmen inte ska förlora i existensberättigande. Sämst fungerar den sekvens där filmen lämnar Los Angeles och följer Simon, den pusher som Ronna vikarierar för, under hans galna upptåg i Las Vegas. Sekvensen är plump och malplacerad, verkar mest finnas till för att regissören ville sticka in några porriga sexscener, och saknar den omedelbara koppling till grundhistorien som de övriga sekvenserna har. Till skillnad från en film med liknade utgångspunkter, [I]Lock, Stock and Two Smoking Barrels[/I], lider [I]Go[/I] av en genomgående brist på trovärdighet. Jag saknar smutsen och råheten i den brittiska filmen, det är lite för välputsat och lite för mycket lekstuga över de flesta av de unga skådespelarna, Sarah Polley undantagen, för att jag riktigt ska tro på dem. Och att som regissören tro att Zacks och Adams (huvudpersoner i det sista avsnittet) "hemlighet" inte står klar för de flesta åskådare redan i första scenen, det är att underskatta publikens intelligens och kunskap om genren.