Att en Coppola på dekis glatt tackar ja till att regissera en Grisham-filmatisering är föga överraskande, men att den fortfarande vitale Robert Altman har gått med på att göra det är däremot anmärkningsvärt. Anledningen till att han har gjort så ligger med största sannolikhet i det faktum att Gingerbread Man långt ifrån är någon typisk Grisham-historia. Den bygger inte på en litterär förlaga, utan har skrivits direkt för vita duken, vilket också kanske förklarar varför den i så stor utsträckning skiljer sig från sina föregångare. Det är en mörk berättelse om en framgångsrik advokat som blir besatt av en mystisk, förförisk kvinna, och vars tillvaro krakelerar när han försöker räta ut de krokiga frågetecken som omger henne.
Hela upplägget är fritt från belastande moralkakor, och som naturlig följd av det ser vi Kenneth Branagh i huvudrollen istället för någon ung tvålfager Tom Cruise-kopia. Branagh är en läskigt begåvad regissör och skådespelare, men när hans karaktärer saknar komiska undertoner blir han tyvärr alltid mindre sevärd. Behållningen blir istället Robert Downey Jr som en privatdetektiv vars dekadenta leverne verkar ha anpassats efter ryktena om skådespelarens egna destruktiva utsvävningar. En inspirerad Robert Duvall i rollen som den mystiska kvinnans rubbade pappa ger ytterligare vatten på kvarnen åt oss som vill utse honom till en av vår tids största
Handlingen bärs upp av Altmans sedvanliga fingertoppskänsla för stämningar. Han använder sig effektivt av ett hotande orkan, vars epicentrum hela tiden närmar sig och låter oss ana en annalkande katastrof. Visserligen är mörkret lite väl jämntjockt för att tillåta någon riktig dramaturgisk nerv, men det i sammanhanget oväntade greppet att hålla handlingen kemiskt fri från spänningskapande överraskningar gör att Gingerbread Man blir en lite annorlunda, snarare än tam, filmupplevelse.
The Gingerbread Man
Skådespelare:
Regi:
