Gadjo Dilo

Den unge Stéphanes far har dött bland nomader i Syrien och det enda han har lämnat efter sig är travar med kassettband, berättelser och musik från sina många resor. Sonen ger sig själv av från Paris till ett glest befolkat område i Rumänien för att leta reda på en av musorna, den romanska Nora Luca. Men mitt i ett groteskt snölandskap, trött och halvt förfrusen, möter han inte den mytomspunna sångerskan utan en supande romansk gubbe vars son precis har blivit misshandlad och fängslad. I den bisarra situationen sluter Izidors melankoliska hjärta Stéphane till sig trots att grannarna i lägret brölar och muttrar misstänksamt: "Hur fan ska man kunna lita på en tokig främling (gadjo dilo) och vara säker på att han inte stjäl ens kycklingar?" I dag lever det fler romer utspridda i Europa än vad det finns bofasta i Sverige. Sedan Östeuropas fall har desintegrationen i framför allt Polen, Tjeckien och Rumänien gjort sig påmind, inte minst på grund av en uppblommande rasism i det ekonomiska kaoset. Gadjo Dilo är efter Les Princes och den underbara musikdokumentären Latcho Drom Tony Gatlifs tredje film med fokus i den moderna romanska kulturen. Gatlif är själv av romiskt ursprung, född i Algeriet men numer bosatt i Paris. Det är uppenbart att han har starkt personliga band till kulturen han skildrar; filmerna vill ge en samstämmig, allmänmänsklig förståelse snarare än skildra egentliga konflikter, eller ryta till. Gatlif, som även skrivit filmens manus, är stundtals så sagoaktigt porträtterande att scenerierna befinner sig på gränsen till en slags naivistisk version av en västerlännings "upptäckt" av Afrika. Men Gadjo Dilo är först och främst en film som hyllar ett enkelt liv och den sprakande kärlekshistorian mellan Stéphane (Romain Duris) och den chosefria romanskan Sabina (Rona Hartner). Man förtränger gladeligen de något softade kanterna på negativremsan - det är trots allt inte ofta man blir bortskämd med genuin berättarglädje, opretentiös humor och fantastiskt avslappnade sexscener på bioduken.