Det ska villigt erkännas. Jag trodde inte mycket på det här projektet. En film om tillkomsten av Öresundsbron. Wow. Låter ungefär lika upphetsande som Utbildningsradion en söndagsförmiddag eller ett bildband med pling i mellanstadiets skolsal.
Men jag hade fel. Jag hade väldigt fel. Och det var länge sen det var så kul att ha så fel.
För de båda filmarna Fredrik Gertten och Lasse Westman har valt att låta själva formalian och det tekniska bara bilda själva fonden till filmen. I fokus står istället människorna. Människorna och mötena. Om Vagge och hans elskede som gifter sig när bron är klar. Som får varann i slutet, som i vilken Hollywood-snyftare som helst. Jag lovar er - ni har aldrig sett ett så rörande bröllopstal som Vagges. Intet öga var torrt.
Men det handlar också om mötet mellan länderna. Om gnisslet och främlingskapet mellan danska och svenska brobyggare under det första året - och om den gradvis spirande kärleken och den påtvingade skilsmässan när hela bygget stod klart.
Gertten och Westman valde att följa fyra personer. Byggaren Vagge, kranföraren Stig, brodemonstranten Jill och servitrisen Janne, ett danskt fruntimmer med flera lager skinn på näsan, vilket förmodlighen krävs om man ska förestå ett fik som heter Slyngelstuen på en arbetsplats med enbart män. Dessa fyra porträtteras närgånget och på djupet. Vi får höra Stig berätta om dubiösa kvinnoaffärer i Brasilien, vi får vara med när Janne bli dyngrak i Nyhavn och vi får se Jill gråta gränslöst framför den färdiga bron. Det man alltså var rädd skulle bli en långrandig exercis bland vajrar, betong och pyloner, visade sig i stället bli en både kärleksfull och humoristisk film om några människors egendomliga liv i skuggan av denna ståtliga stålkonstruktion.
Gå på vatten imponerar med sin tydliga linje och den är ett stilprov på hur rätt det kan bli om man bara orkar och vågar gräva där man står. Men en sak stör. Och det hade inte varit någon som helst svårighet att tvätta bort mer än hälften av filmarnas egna frågor på ljudbandet. När Westman är hemma hos Vagge och skrockar om ringar och onda ryggar - då är det på sin plats. Men mycket är direkt onödigt. Och varje gång det händer bryts i någon mån berättelsens magi, varje gång blir vi påminda om att någon styr och manipulerar bakom en kamera.
Det är också synd att man inte kunde motstå frestelsen till den lilla epilog och klackspark som avslutar filmen. Den tar udden av den långa scenen före, som inte bara hade varit ett visuellt modigt och konsekvent slut, utan tillika en klockren plankning av Tarantinos slutsekvens i [I]Jackie Brown[/I].
Skådespelare:
Regi:
