Richard Jobson är en renässansman. På 70-talet sångare i skotska artpunkbandet Skids. Efter det bland annat poet, spoken word-person, filmproducent, kritiker och något slags tv-hallåa. Modell har han varit också.
16 Years of Alcohol, med den festliga svenska översättningen Frankie Mac - Huliganen, bygger på Jobsons delvis självbiografiska roman med samma namn. Vi befinner oss i 60-talets Edinburgh. Pappan är en charmör som ömsom leder pub-allsången under muntra former och ömsöm slår, knullar och super bort sin ångest. Frankie är en liten pojke. Genom flashbacks tas vi med till framför allt tre faser i livet som format den man som många år senare ska ställa sig upp på ett AA-möte och säga "Jag heter Frankie, och jag är en våldsam man".
Det mest välvilliga man kan säga om 16 Years of Alcohol är att den befinner sig på tryggt avstånd från den floskulösa brittiska kitchen sink-estetik som de senaste åren gjort den här typen av historier så svåra att ta på allvar.
16 Years of Alcohol har mer gemensamt med Terence Davies och Lynn Ramsey än Danny Boyle. Det verkar heller inte otroligt att Chris Doyle gått varm i spelaren hemma hos Richard Jobson. Tagningarna är dröjande och nostalgiska och bygger ofta på tablåer och stillbilder. Det är inte mening att vi ska tro allt vi ser. Romantiserade minnesbilder korsas med trauman som kanske sett helt annorlunda ut.
Till en början etablerar 16 Years of Alcohol en eller två popkulturella basfakta vi bör ha koll på innan det går utför. Som att alla män som någonsin hållit i ett baseballträ givetvis har gigantiska affischer på Bruce Lee och Malcolm McDowell på sovrumsväggen. Här ryms också en av de scener som kunde gjort filmen till en riktigt vacker slödderversion av High Fidelity. Frankie och hans gäng går i en skivaffär och kräver att de slutar spela bögmusik (Mott The Hopple) och istället spelar riktig musik (Desmond Dekker).
Kompromissen blir att en väldigt söt tjej vägrar och istället lägger på Pale Blue Eyes. Hon kommer att bli mycket viktig i Frankies liv.
Tyvärr går det utför. 16 Years of Alcohol utvecklar sig till en allt mer poetiserande och märkligt litterär uppväxthistoria. De unga kvinnor (Susan Lynch och Laura Fraser) som försöker rädda Frankie har inte bara paranoia och destruktivitet att kämpa mot. Snart utsätts de också för lite för många Deepak Chopra-föreläsningar för att det ska vara nyttigt ("Hoppet är en märklig sak, ju mer bekant du blir med det, desto mindre vackert framstår det"). Det är klart de får nog.
Att leta efter det manliga psykets jakt på blod är - kom ihåg var du läste det först - inte lätt. På varje Stanley Kubrick eller Susan Faludi går det förstås tusentals unga, eller före detta unga, män som tror att just deras inslagna käkben blottlägger något helt nytt och sant om den mänskliga naturen.
Medan David Fincher gärna kommer runt det dilemmat genom programmatisk ironi, och en film som Football Factory genom att lägga krutet på en klanderfri garderob, är det här en film med ett skriande behov av en klar idé. Det är snyggt och bildat, men landar till slut farligt nära en nyandlig reklamfilm för Aco ansiktslotion. [I]Premiär 29 april [/I]
Skådespelare:
Regi:
