Frances Ha

Victor Schultz 15:57 14 Aug 2013

Vi börjar med att nämna Manhattan. Woody Allens älskade drama om intellektuella posörer som blir ihop, gör slut, hänger runt, ligger, drömmer, flyttar och är otrogna har gått till filmhistorien som en av de stora New York-skildringarna. Dessutom har den tjänat som projektionsyta för generation efter generation av självmedvetna innerstadsbor. Med Frances Ha plockar Noah Baumbach och Greta Gerwing upp stafettpinnen och levererar en uppdaterad version av samma planlösa kringflackande och lättsamma livsångest som Allen skildrade 1979. En sammanhållen dramaturgi får delvis stå tillbaka för möten, mellanspel och moments i Frances svartvita (bokstavligt talat alltså) Brooklyn-häng där trettio är närmare än tjugo och ett väldefiniera liv blir allt viktigare.

 

Det finns något harmoniskt i att följa en tillvaro där ingenting dras till det extrema och saker och ting bara är lite mellow. Utan att Frances liv på något sätt är en katastrof tvingas hon möta verkligheten bakom sina illusioner och omvärdera livet efter ett par sorglösa år som nybliven vuxen. Greta Gerwing är perfekt i rollen som bortkommen och frustrerad 27-åring som halvhjärtat försöker få grepp om sig själv samtidigt som hon avhandlar allt från vänskap och sex till klass och pengar. Efter sömninga Greenberg befinner sig Noah Baumbach åter i samma verkshöjd som Margot at the Wedding och The Squid and the Whale och kombinationen Gerwing Baumbach är definitivt att föredra framför bara Baumbach.

 
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 
Publicerad i tidning: 

Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 07, 2013.

0 Kommentera

Fler filmrecensioner

Filmrecension: Snömannen

Calle Wahlström har sett Tomas Alfredsons filmatisering av Snömannen, en hafsig mördarjakt som förirrar sig i sin iver att casha in på Nordic Noir-trenden.

Filmrecension: Neruda

Pablo Lallaríns film om den chilenska poeten Pablo Neruda tar med fördel till närmast kiosklitterära medel för att fly sin biografiska fålla.