Four Rooms

Den här filmen gjordes före Tarantino/Rodriguez-projektet From Dusk till Dawn som redan gått upp på svenska biografer. Anledningen till väntetiden är sannolikt att distributionsbolaget inte, på grund av alltför ljum kritik i hemlandet, tror på Four Rooms framgång hos den svenska publiken. Det finns alltså ingen guldkant kring heller denna "Tarantino-film", den har till och med i vissa läger nyttjats som ytterligare bevis för att Tarantinos ego är onormalt stort, "han sätter till och med sig själv i huvudrollen", säger man indignerat och vågar sig, nästan, på att hävda att den unge regissören skulle vara slut, att Pulp fiction var ett lyckskott. Det som förvånar mest är att denna oansenliga och inte på något sätt skrytsamma episodfilm har kunnat väcka sådan misstro. Enligt historien var det inte heller Tarantino utan den mindre kände regissören Alexandre Rockwell (vilket kanske dämpar ego-teoretikerna) som fick idén att slå sig ihop med några kollegor (förutom de redan nämnda även Allison Anders) och sätta ihop en film av fyra helt olika berättelser. Den sammanhållande länken är Ted, spelad av Tim Roth, (Steve Buscemi var först tillfrågad med ville inte hamna i pickolo-facket. Se Barton Fink) vars första dag som pickolo på ett slitet hotell minst sagt blir en pärs. Först sugs han in i Anders fantasier om ett gäng pilska häxor på konvent, sedan i Rockwells bisarra men träliga äktenskapsdrama. Vid det här laget står det klart att vad Tarantino än kan ha kokat ihop så kan det inte vara mindre eggande än de två första verken. Rodriguez får upp farten i en, något oväntad, komedi om två osnutna ungar som gör livet surt för Ted och slutligen då Quentin "Jag behöver valium" Tarantino som ger en, sedvanligt rapp, kommentar på filmstjärnors sätt att fördriva sin fritid. Inget oumbärligt, inget hälsovådligt för själen men, om inte annat, en pedagogiskt användbar och delvis underhållande provkarta på hur många olika artistiska stilar som kan rymmas inom den så kallade genren American independent.Och nej, Tarantino är visserligen ingen karaktärsskådespelare men den talang han må sakna i just denna konstriktning kompenserar han ganska väl med en manisk frenesi som annars bara står att skåda på ett daghem efter lunchvilan.