Fifteen Minutes

Att Robert De Niro står på rollistan borgar inte alltid för filmiska kvaliteter. Precis som [I]Ronin[/I] och [I]Lysande utsikter[/I] så kommer [I]Fifteen Minutes[/I] att återfinnas i den mediokra avdelningen i De Niros filmografi. Skulden ska däremot inte läggas på skådespelaren, filmens problem beror helt på författaren och regissören John Herzfeld, som försökt sig på konststycket att skapa en mediekritisk actionfilm. Filmens titel syftar på Andy Warhols numera hopplöst uttjatade tes om de 15 minuternas kändisskap, och det allt annat än fyndiga titelvalet tyder på samma brist på fingertoppskänsla som scenen där ryssar bosatta i New York spelar [I]Kalinka[/I] på stereon, eller karaktärer som det förtroendeingivande nyhetsankaret på TV som visar sig vara en skoningslös karriärist. Nyanser och originalitet är alltså inte Herzfelds styrka, och det blir i längden så påtagligt att det sänker hela filmen. I centrum för historien står två östeuropeiska män som kommer till USA för att kräva in en gammal skuld. När pengarna uteblir uppstår blodvite -- ett dubbelmord som dokumenteras med videokamera av den ene mannen. Efter några dygns intensivt intag av amerikansk TV så inser de två vidden av mediamaskineriets fixering vid våld, och att deras inspelade mord kan vara biljetten till både förmögenhet och kändisskap. I alla fall om de utför något riktigt bisarrt mord. Ja, kanske kan de rent av slippa fängelse om de åberopar tillfällig galenskap när de grips av polisen. Snuten som ska gripa dem spelas av Robert De Niro. Tillsammans med Edward Burns deltar han jakten på de bestialiska mördarna, ett arbete som bevakas av ett spektakulärt nyhetsprogram som specialiserat sig på att visa verkliga polisingripanden. Hade regissören/manusförfattaren Herzfeld nu bara stannat vid att göra en ordinär actionfilm av de grundförutsättningarna så hade nog resultatet blivit bättre. I stället tvångsmatar han publiken med en yxig betraktelse över ett ruttet rättsväsende och en brutal medievärld. Inget ont om mediekritik, men när [I]Fifteen Minutes[/I] inte ens kommer i närheten av den elegans och smidighet som det amerikanska mediemaskineriet dagligen levererar sin dubbelmoral med så blir det bara kackigt. Det hjälper inte heller att Herzfeld själv frossar i de våldsscener som är tänkta att fungera som avskräckande. I stället är ekvationen enkel -- kombinationen slätstruken action och uddlös mediekritik resulterar bara i medioker meningslöshet.