Edith Nesbit var en bästsäljande fantasyförfattare medan Tolkien och Lewis ännu gick i kortbyxor. Hon finns på svenska också, om tidsresor med hjälp av magiska frön och en silverskallra låter bekant så har ni läst om huset Arden när ni var små. Mest känd är Nesbit ändå på det engelska språkområdet, där hennes verk fortfarande är levande i allra högsta grad. [I]Five Children And It[/I] är något av en klassiker och nyckeln till en lyckad filmatisering är hur det uppkäftiga sandtrollet Det gestaltas. Man behöver inte ha läst originalet för att känna att det här har blivit fel.
En syskonskara placeras på landet medan pappa är vid fronten. För aktuella Narnia-vibbar (antar jag) har handlingen här skjutits fram till första världskriget. Där hittar de en dörr till en magisk strand komplett med en petite, luden varelse som erbjuder sig att uppfylla deras önskningar. Trollet är lurigt till sin natur och som för att betona det görs rösten av Eddie Izzard. Jag tror att det var tänkt lite som Robin Williams i [I]Aladdin[/I] eller Eddie Murphy i [I]Shrek[/I]. Typ, låt en komiker dra några skämt som refererar ut från själva sagan så hålls föräldrarna vakna i salongen. Problemet är att det inte är kul. Den enda som skrockar är trollet självt, när önskningarna drar iväg med kidsen som med Musse i [I]Trollkarlens lärling[/I].
Kenneth Branagh generar sig fullkomligt som den excentriska onkeln, men i gengäld gör barnskådisarna ett riktigt bra jobb. När fyndet Freddie Highmore ([I]Kalle och chokladfabriken[/I]) river av några hypersentimentala repliker på raken, ler genom tårarna eller skrattar åt trollbus blir jag intresserad mot min vilja. En osäker manusförfattare har sugit magin ur Nesbits berättelse, men den här självsäkra lilla skådisen får stundtals grepp om den igen. Jag kan inte rekommendera filmen för en vuxen människa på så svaga grunder, men kanske finns det några oförstörda sjuåringar kvar som kan uppskatta det här.
Skådespelare:
Regi:
