Far from Heaven

I Todd Haynes första långfilm [I]Poison[/I] från 1991 berättar han tre olika berättelser, genom att blanda olika genregrepp -- en dokumentär, en 50-talsskräckis och en homoerotisk Jean Genet-historia. I [I]Far from Heaven[/I] återvänder han till samma grepp, men nöjer sig med en genre. En kärleksförklaring till och pastisch på den tysk-amerikanske regissören Douglas Sirks sentimentala melodramer. Sirk är något av det internationella homoregissörskollektivets absoluta favorit. Fassbinder var en stor anhängare, François Ozon ([I]8 kvinnor[/I]) har låtit sig inspireras och så nu Todd Haynes som i den här filmen lånar scenerier, ljussättningar, bildlösningar, birollsfigurer och dramatiska konflikter från främst [I]All That Heaven Allows[/I] från 1956. Originalet, med Rock Hudson och Jane Wyman i huvudrollerna, handlar om en välbärgad änka som ställer till med skandal när hon förälskar sig i sin betydligt yngre och fattigare trädgårdsmästare. Haynes film har liknande teman, men här är trädgårdsmästaren en svart man, kvinnan är inte änka, men hennes man visar sig å andra sidan ha homosexuella preferenser. Det blir en märklig uppvisning i filmnörderi när Haynes kopierar 50-talsmiljön och använder artificiella miljöer och extravaganta ljussättningar helt i Sirks stil. Skådespelarna säger sina krystade uttryck med stenansikten, och det blir en lite märklig känsla av parodi och maskerad innan man kommer in i historien. Den kulissartade och hurtiga idyllen börjar rasa sönder redan sex minuter in på filmen -- efter det hålls man kvar i handlingen av Julianne Moores klockrena spel. Som stilövning är [I]Far from Heaven[/I] ett praktverk, men Haynes har också velat använda sig av en utdöd estetik för att berätta en krass historia om det idylliska 50-talet, och om hur lite som egentligen har förändrats på knappt 50 år. För mig fungerar det nästan tvärtom, den stiliserade miljön fungerar distanserande, och det blir mer av en vacker saga med utmejslade schabloner än en politisk kommentar -- då är det mer fascinerande att läsa undertexter i redan existerande filmer från förr. Eller varför inte släppa nörderiets trygghet, och faktiskt ge sig på det till synes dödsdömda projektet -- att tillämpa Sirks estetik på ett oironiskt, romantiskt och sentimentalt samtidsdrama? Som ett estetiskt äventyr, lek med konventionerna, kärleksfylld hyllning och filmisk upplevelse rekommenderar jag verkligen [I]Far from Heaven[/I] -- men själv väljer jag hellre originalet än pastischen. Douglas Sirks känslighet och stil har ingen ännu tangerat.