Fahrenheit 9/11

Det enda recensionen av Michael Moores nya bulldozer-Släng dig i brunnen-propagandafilm [I]Fahrenheit 9/11[/I] som spelar någon roll kommer den 2 november, när det amerikanska presidentvalet avgörs. Allt annat - guldpalmer, galna publikrekord, talkshowsoffor - är på sin höjd pikanta detaljer för världens mest platskrävande truckerkeps. Det är när, och om, George W Bush får äta upp orden han skickade efter Moore i ett avsnitt av tv-serien [I]The Awful Truth[/I] - "Go find real work, höhö" - som vi vet om det här varit en lyckad film. I sin kritik av Bush-adminstrationen och Irak-kriget väljer Michael Moore att mer än någon gång tidigare låta ändåmålen helga medlen. Han har visserligen tonat ner prankfaktorn en smula sedan [I]Bowling for Columbine[/I], men lägger sig i gengäld, fullt medvetet, på samma rabiata sandlådenivå som Bill O'Reilly-högern (med den skillnaden givetvis att [I]Fahrenheit 9/11[/I] är rakt igenom hysteriskt rolig och gripande medan Fox-ankaret Bill O'Reilly är ett arrogant miffo). Som journalistiskt grävjobb hör däremot Moores film till det ojämnaste jag sett. Inledningsscenerna där idel svarta medborgare förgäves försöker få senaten att ifrågasätta rösträkningen i Florida är briljanta. Med sin vanliga mix av indignation och effektiv sitcom-klippning låter han oss förstå vad de närmsta timmarna kommer att handla om: den här presidenten är inte bara ond och imbecill, han är inte ens folkvald, och förstår du inte det är du grundlurad. Samma bilder av klass och etnicitet dyker upp när han åker hem till Flint, Michigan och visar hur soldatvärvare försöker tuta i svarta arbetarklassförlorare att kriget är den perfekta inkörsporten till en musikkarriär - eftersom det var så Shaggy började (!). Det är i de symboliska gatusketcherna som Moore visar sin genialitet. När han åker runt och läser upp The Patriot Act i glassbilsmegafon utanför kongresshuset - ingen har orkat plöja den om vi får tro filmen - förstår vi att Moores filmuniversum egentligen har mer gemensamt med [I]South Park[/I] och Bill Hicks än det vi brukar kalla "dokumentärfilm". Det är när Moore tar sig an de stora globalpolitiska frågorna som hans low brow-analyser får problem. Avsnittet om hur kriget mot terrorn styrts av Bushs relationer med saudiska oljefamiljer är förvånansvärt klumpigt. Detsamma gäller regissörens förkärlek för lite skönt bonnig psykoanalys; när han vill få oss att tro att Bushs enda lösning på terrorhoten är att spela golf och uppmana allmänheten att åka till Disneyland gör han sig dummare än han behöver. Ur pr-synpunkt var det säkert inte så knäckande, men redan en vecka efter filmens USA-premiär publicerades en omdiskuterad lista med 59 punkter där Moore anklagas för bristfällig research och rena lögner (www.davekopel.com). Att [I]Fahrenheit 9/11[/I] ett rikt, fängslande och extremt underhållande nidporträtt råder det ingen tvekan om. Men om den gör den amerikanska vänstern en tjänst eller en otjänst får ännu betraktas som en, tyvärr, vidöppen fråga.