Fader och Soldat

Andreas Heilborn 09:00 18 May 2023

Frankrikes koloniala historia har gestaltats flera gånger på film. Exempelvis Oscarsnominerade Infödd soldat (2006) som visade på den rasism algeriska soldater som stred för Frankrike utsattes för både under och efter andra världskriget. Men mer okänt är Senegals roll i Frankrikes koloniala historia. Över 200 000 soldater från Afrika deltog i första världskriget. Mer än en tredjedel av dessa dödades i strid.

Fader och Soldat börjar i Senegal där unga senegaleser tillfångatas och tvingas delta i första världskrigets frontkrig. En av dessa är Thierno Diallo (Alassane Diong). När hans far Bakary Diallo (Omar Sy) får reda på detta tar han värvning för att skydda sonen mot krigets fasor.

Premisserna för filmen kan tyckas vara mycket goda. En intressant historia, duktiga skådespelare och begåvad regissör. Mathieu Vadepied och Omar Sy samarbetade tidigare i succén En oväntad vänskap (2011). Men dessvärre vet inte Fader och Soldat på vilket ben den ska stå på. Rasismen som soldaterna utsattes för skyndas förbi och krigets vansinne förklaras inte. Just det sistnämndas galenskap fångades starkt upp i förra årets På västfronten intet nytt.

Mer är det relationen mellan far och son, där sonen gått i vit skola och kan franska, som ska utforskas. Thierno slits mellan att det är hans krig och faderns försök att förklara för honom vem han är och var hans solidaritet bör vara. Men även den historien skyndas igenom. Utan att avslöja för mycket så är det först mot slutet av filmen som man ställer tänkvärda frågor. Lika mycket som människorna från forna kolonier är en del av Frankrikes historia så är Frankrikes historia en del av forna koloniers historia. 

Tirailleurs
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 
0 Kommentera

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler filmrecensioner

Filmrecension: Hypnosen

"Ernst De Geer har liknande problem som Ruben Östlund - satiren eller våra tillkortakommanden blir aldrig speciellt tydliga eller särskilt jobbiga att se."