Fabian - berättelsen om en moralist

Calle Wahlström 09:00 12 May 2022

Med lika grynig som skakig dogma-estetik transporterar oss den inledande tagningen i Fabian - berättelsen om en moralist från en metrostation i dagens Berlin och ut på gatan i det tidiga 1930-talets Weimarrepublik. Trappgången upp från tunnelbanan är nytapetserad med swastika-affischer och resenärerna som strömmar ner genom motljuset kommer från förra århundradet. Däruppe, i ljuset, försjunken mot en balustrad väntar Fabian, sannolikt sliten från gårdagens eskapader.

I Tom Schillings gestalt är den unge mannen redan på förhand bekant. Inte för att jag läst Ernst Kästners litterära förlaga, till vilken förtexterna proklamerar att filmen förhåller sig fritt. Utan för att den kedjerökande 30-åringen med snedlugg, illasittande kläder och försiktiga författardrömmar inledningsvis framträder som en vandrande kliché. När han ger sig ut i Berlins hedonistiska nattliv med den handhållna kameran hackihäl och malande punkgitarrer på ljudspåret förbereder jag mig mentalt på en brådmogen filmskoleövning i Lars Von Triers fotspår.

Inledningsvis varvar också Fabian ryckiga klipp, scenografier som minner om amatörteater, iögonfallande kameravinklar, bildhastigheter, berättarröster, digitalt foto med Super 8 och gamla arkivbilder från dåtidens Berlin i ett något övertänt stilistiskt kaos. Allt kastas i åskådarens nylle, på nästan en och samma gång, i ett frenetiskt försök att visuellt matcha det ambulerande nattlivet när Fabian pendlar mellan sexpartyn och ljusskygga caféshower. Det är på en av de senare han en natt hittar sitt livs kärlek i studenten Cornelia (Saskia Rosendahl), som drömmer om att skådespela för det filmbolag på vars juridikavdelning hon arbetar om dagarna.

I den spirande romans som avtecknas mot Weimarrepublikens stundande fall, utbredd arbetslöshet och nazismens uppgång hittar Fabian en mer sansad ton. Regissören Dominik Graf lättar knappast på stilgreppen (som även kommer att inkludera split-screens), men däremot på gasen, varpå de ges tid att sjunka in och tjäna berättelsens stråk av romantik såväl som hopplöshet. I takt med att speltiden skenar iväg - den landar på bortåt tre timmar - breder de visuella valen ut sig som filmens huvudsakliga styrka. Nog är de filmiska fogar som nu skriker åskådaren i ansiktet stundtals påfrestande. Ibland pretentiösa. Men tack och lov aldrig statiska. Hade de sminkats över med ett mer konventionellt och polerat hantverk hade all nerv gått förlorad.

Jag har på rak arm svårt att komma på något europeiskt historiskt drama från de senaste 15 åren som kommer i närheten av den visuella spänst och vigör Graf påtvingat Kästners roman. Det är knappast fulländat, men nog så befriande. 

 
Fabian oder Der Gang vor die Hunde
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 
0 Kommentera

Fler filmrecensioner