Ensam mot alla

:[I]Ensam mot alla[/I] är inget mindre än ett nedstigande i en mans privata helvete. Filmen inleds med en snabb genomgång av den namnlöse huvudpersonen, "Slaktarens", personliga tragedi. Med hjälp av sterila stillbilder, som tagna från en polisundersökning, dissekeras i rask takt hans tragiska historia: föräldralös, bedragen, hans stumma dotter, fängelsedomen, den personliga konkursen. När vi kommer in i själva handlingen lever han på nåder tillsammans med kvinnan som väntar hans barn och hennes mamma. Kommer in i handlingen kanske är att ta i. [I]Ensam mot alla[/I] innehåller bara några få egentliga spelscener, resten av filmen följer kameran bara Slaktaren medan bilderna ackompanjeras av hans inre monologer, monologer fulla av hat, förakt, självömkan och ursinnig ilska. Han är en tidsinställd bomb som bara väntar på en ursäkt att brisera, och när han kommer över en pistol fylls monologerna nästan uteslutande av planerna på hämnd på alla dem som han anser bär skulden för hans olycka. Om och om igen spekulerar han i vem han ska döda, hur och när. Filmens svärta får ytterligare en djupare nyans av bottenlöshet när Slaktaren dessutom är extremt obehaglig: rasist, homofob och med tendenser åt incest. Regissören Gaspar Noé ackompanjerar monologerna i sin debutlångfilm med ett strikt bildspråk som bara varieras med ett fåtal stilgrepp som upprepas genom hela filmen: skyltar med text, ett pistolskott åtföljt av en snabb kamerarörelse. Han är stilsäker och konsekvent, men därigenom utvecklas också filmen allt mer till att bli enbart en stilövning, en studie i ett och samma tillstånd -- och med inget annat än en oförlöst uppgivenhet att erbjuda åskådaren.