Enigma

Michael Apted är den brittiska filmens Bror Duktig. En pålitligt politiskt korrekt farbror som med jämna mellanrum släppt ifrån sig präktigheter som [I]Loretta[/I], [I]De dimhöljda bergens gorillor[/I], [I]Åskhjärta[/I] och för att då inte tala om [I]Nell[/I], som faktiskt är ett oförlåtligt pekoral. Med andra ord, man vet vad man får när Michael Apted i farten. Det är ordentligt och det väcker framför allt inte anstöt. Och som ni säkert lyckas läsa mellan raderna - det är lagom kul. [I]Enigma[/I] är olyckligtvis inget undantag från denna agenda. Det är en aldrig någonsin upphetsande spionthriller i brittisk andra världskrigs-miljö, och för att få oss att höja på ögonbrynen i den välmjölkade genren krävs som bekant något extra. Detta saknar [I]Enigma[/I], som i likhet med fjolårets [I]U-571[/I] bara är ännu en film som vill påpeka hur viktigt det var att de engelska och amerikanska hjältarna knäckte den tyska kodmaskinen Enigma, så att nazisterna förlorade herraväldet över Nordatlanten. Visst, det var väl säkert bra, men det är rätt svårt att utbrista puh och pust och vilken jävla tur över detta som hände för nästan ett sekel sedan. Det är rätt mycket begärt att vi ska förväntas andäktigt torka tårarna medan eftertexterna rullar, och med näven knuten i byxfickan prisa de listiga kodknäckarna på Bletchley Park. Sorry, men ni fångar i alla fall inte mig där. Lite skoj är det i alla fall att se Dougray Scott, skurken med de vattniga ögonen från [I]M:I-2[/I], som The Good Guy. Okej, visserligen är han lite skör. Under sin tid på Bletchley Park blir han nämligen så upp över öronen förälskad i Saffron Burrows, som på goda grunder tvingas dumpa honom - så att han gör bort sig och skickas på vilohem i några månader. Men eftersom han är landets äss på att knäcka koder får han en ny chans. Och, ja, vad mer ska man säga? Hantverket är gott, manuset välputsat och spelet brittiskt elegant. Men mycket roligare än en genomsnittlig TV-film blir det aldrig.