Helena Bergströms nya film är en eklektisk blandning av familjekomedi, pilsnerfilm, Nutley-rulle och otippat dramatiskt allvar. Och ett par värmande scener renskrubbade från fjäskig sentimentalitet. På sitt sätt ett konststycke.
En underbar jävla jul är inslagen i ett julpapper som kan avskräcka eller locka beroende på läggning, tycke och smak. Om man står ut med det positiva, tidvis flåsiga komedianslaget kan man gilla den, i annat fall kan man i vart fall medge att den har poänger. Det unga gayparet Oscar och Simon (Anton Lundqvist och Anastasios Soulis) avser att skaffa barn och flytta ihop med en kvinnlig kamrat (Rakel Wärmländer) som redan är höggravid. Släkten ska få ta del av detta eventuellt underbara faktum under det perfekt ordnade Fanny och Alexander-julfirandet.
Helt perfekt blir det inte. Svårt överspelande Robert Gustafsson gör blivande farföräldern Ulf, snål homofob från Göteborg, till en figur. Ett jämt flöde av ansträngda och mindre lyckade situationskomiska försök levereras, som visserligen också punkteras av ett par råa och roliga skämt. Ljusglimtar finns.
Rikard Wolff gör julvärden i tv som skymtar förbi i små avsnitt mellan familjebråken, och tajming och ton är galet rolig, det är ren och skär Monty Python-nivå när han vänt sjunger Det sitter en tomte på månen mitt i sörjan av tomtedräkter och silltallrikskäbbel. Rakel Värmländer spelar bra, rakt och ärligt i en av filmens bra scener där hon gör upp med pappornas anpasslighet och feghet. Maria Lundqvist och Bergström har sina stunder, likaså Gustafsson i de partier som växlar från komik till dramatiskt allvar.
En viktig invändning mot den tänkta regnbågsfamiljeidyllen förekommer som en manusteknisk anomali, den om pappornas rättigheter när barnet lagligt sätt enbart kan ha två föräldrar. Vad händer när mamman skaffar en egen partner? Vad händer om pappornas förhållande tar slut? Detta tas upp i form av grinig, homofobisk protest (vilket är orättvist) och som ett irritationsmoment i den romantiska idyllen och nämns sedan inte mer.
Att slutscenen är barnet-som-föds-på-julafton är lika överraskande som att ett skott avfyras i teaterpjäs där det förekommer en pistol. Den är upplagd för misslyckande, en fallgrop stor som hela rymden. Men för att beskriva den helt kort: det blir en rörande förlossning. Renskrubbad från fjäskig sentimentalitet, utan slisk och patetik. Vilket måste vara något av det svåraste man kan åstadkomma. Därför vinner En underbar jävla jul min motsträviga beundran. Vissa saker glänser äkta. Och så vill jag se Rikard Wolff som julvärd i SVT.
