Med tanke på en visserligen fantastisk men ibland något betungande svensk dokumentärfilmstradition, får man alltid lust att skråla lite extra när det dyker upp en regissör som vill något annorlunda. Någon som tycker att rytmen, bildspråket och berättargreppet är en organisk helhet av filmen och inte bara ett medel för att nå fram till ett slags sanningens och realiteternas innersta äppelkärna.
K
