Denna svenska barnfilm har onekligen en bra grundhistoria. Lilla Ina är ute med mamma i julruschen och förlorar sin överallt älskade nalle Nonno, och flickan är förstås förtvivlad - ingen eller inget kan ersätta Nonno. Medan hon och hennes nästan överdrivet förstående och engagerade föräldrar sörjer gosedjuret får vi följa dess äventyrliga öde. Nonno plockas upp av en snäll farbror, som lämnar den hos en snäll posttant, som råkar skeppa den till Kiruna där en annan snäll tant tar hem den till sin snälla familj som sedemera levererar den till en snäll TV-producent, som.
Ordet Snäll är som kanske förstås ledordet i denna film. Och visst, det är en spelfilm för små barn, och det är ju jul snart, några bilder från lidandet i Tjetjenien skulle med andra ord vara grymt malplacerade, men filmen skulle inte ha tagit skada av att tona ner mys-koefficienten en aning. Den extra konflikt som erbjuds är pappans vånda inför att möta sin vuxna son, från ett annat förhållande, som kommer inflygande till helgen - något som mest känns som ett köttben slängt åt den vuxna publiken. Annars går filmen på relativt rak räls, med ideliga repetetioner av samma tema, vilket dock, sett ur barns perspektiv nog bara får anses positivt. Vi talar ju trots allt om ett folkslag som helst ser samma film 40 gånger. Minst. Och de flesta barn lär nog inte ha några som helst problem i att känna igen sig i den stora ångest som kan blomma upp när man förlorar sin lilla favoritnalle.
Vissa dramaturgiska invändningar borträknade förmedlar [I]En liten julsaga[/I] trots allt en rejäl portion av det som brukar kallas genuin julstämning. Tomten är som bekant huvudperson i de flesta barns sinnevärld just nu och här samsas Blinka lilla stjärna sida vid sida med Hej tomtegubbar. Och står valet inför det kommande biobesöket mellan en stilla berättad svensk saga och en högljudd amerikansk animation är utgången klar.
Skådespelare:
Regi:
