En kvinnas huvud

Under natten, efter ett snurrigt kalas, hemsöks den unga Edith av en hallucinationsartad figur som med sitt förkunnande frigör stora kval. Är Edith gravid?Hon låter sjukskriva sig från jobbet och sjunker in i en inre värld som kantas av både grubbel och visdomsord. Vlad, den möjlige fadern och potentielle pojkvännen hålls däremot omsorgsfullt utanför konflikten. På det bokcafé där den största delen av Ediths tankeverksamhet utspelar sig, är det istället andra män och meningar som har huvudrollen, och i vad som liknar en miniatyr av en amfiteater utbyts filosofiska och litterära citat. Edith själv blir aldrig annat än en passiv åhörare som på sin höjd ber om en kopp kaffe.Ediths vardag utanför amfiteatern är, även den, konstruerad och estetiskt genomstrukturerad. Bilder är märkbart iscensatta och blir nästan till brottstycken, med sina koreograferade karaktärer och lysande dova färger. Men regissörens val att lägga tyngdpunkten på en stilistisk enhetlighet gör att scenografierna ställer individen i skymundan. Den veliga lilla kvinnan blir till en pjäs, en rekvisita. I En kvinnas huvud flyter vardagen ihop med den drömartade, upphöjda världen. Så även Ediths egna funderingar, som hela tiden ställs i skenet av de stora tänkarna. Frågan huruvida det finns ett fritt val i vad som omisskänligt är en värld av konstruktioner, ställs både direkt och indirekt. Men just den stillbildsaktigt konstruerade formen, i kombination med det stundtals diffusa och fördröjt långsamma skeendet, gör att man, motsägelsefullt nog, önskar ett andrum, kontraster i historien, i berättandet. Som det är nu riskerar En kvinnas huvud att inte bli någonting annat än en intern monolog, förd inuti en skir och teatral såpbubbla. Svävande. Koncentration i all ära, jag har aldrig haft kabel-TV eller fjärrkontroll, men plötsligt förstår jag tyvärr ändå vad zapp-skadad betyder.