Anders (Nikolaj Coster-Waldau) är polis, men njuter mest av den nya familjelyckan tillsammans med sonen Alexander och frun Anna (Marie Bonnevie). Njuter är att ta i, det är jobbigare med barn än vad de båda räknat med, men det hör väl till? Självklart blir han illa berörd av att träffa på ett vanskött spädbarn, speciellt hos en man som Anders tidigare arresterat och enligt honom är en ”äkta psykopat”. När sonen Alexander hastigt går bort ser Anders en chans att rädda ett nytt liv och sin egen familj, men frågan är om god vilja kan hålla en lögn vid liv?
Anders, trots välspelad, står som ett torn av normalitet i ett trasigt persongalleri runt honom. Frun Anna förefaller något labil, partnern Simon (Ulrich Thomsen) slåss mot egna demoner i sprit och skilsmässa, och som publik tvingas vi jämföra det trivsamma luftiga huset med den inrökta knarkarkvarten. Men Anders handling är nog det galnaste och mest destruktiva sättet att bearbeta sorg. Att anse sig själv ha rätten att bestämma över ett barns framtid, att stjäla ett barn och sedan tro att det går att fylla ett barns frånvaro med ett annat är väldigt svårt att relatera till. Anders agerar efter hur han tolkat sin omgivning, utan att riktigt lyssna på den.
Om man vill kan man alltså absolut se En andra chans som en studie i destruktiv maskulinitet, men det är inget som skrivs ut tydligt. Därmed blir det inte heller en fullträff. Utan att vilja säga något speciellt är En andra chans bara en viskning om att människor är fulla av fel, i en relativt svartvit värld.
