Elysium

Liksom Ridley Scott (Prometheus) kan Neill Blomkamp inte låta bli att försöka sprida lika extra intellektuell glans över sin apokalyptiska sci-fi genom att döpa den efter något ödesmättat ur den grekiska mytologin. Elysium är namnet på myten om ett upphöjt dödsrike för gudar och hjältar (senare fick även de rättfärdiga och goda tillträde). En plats helt bortkopplat från mänsklighetens misär och sorg. I Blomkamps version är Elysium slutstationen för den nuvarande debatten om gated communitys, en rymdstation som svävar på tryggt avstånd från en jord utom kontroll, där de vulgärt rika och priviligerade kan ägna sig åt afternoon tea medan de resterande 99,9% sliter nere i skiten på tellus. Som om det inte vore nog har även de upphöjda tillgång till en maskin som kan bota allt från cancer till ebola medan folk dör som flugor ute i verkligheten. Ett riktigt jävla fuck you till public health care helt enkelt.

Elysium är utomordentligt välspelat, Jodie Foster och William Fichtner är oslagbara som corporate-fascism-antagonister och den samhällsmedvetna tonen är lika närvarande som i Blomkamps genombrott District 9. Men om den förstnämnda riktade sig främst mot apartheid och dess efterbörd kritiserar uppföljaren klassklyftor och en alltmer maktfullkomlig elit på ett mer globalt och diffust plan. Häri ligger också filmens problem. Där District 9 var nyskapande och på ett naturligt sätt befann sig i sin egen storys epicentrum (Johannesburg) är Elysiums otydlig och mer klichéartad i sin postapokalyptiska existens. Tycker du om välproducerad sci-fi-action finns det dock inget att snacka om, se den.