Ego

Wanda Bendjelloul 12:49 24 Jan 2013

Sebastians bekymmerslösa liv kretsar mest kring grabbgänget, brudarna och drömmen om en musikkarriär. Tills han en dag råkar ut för en olycka som gör honom blind. Då lär han känna Mia som får honom att helt ifrågasätta sitt tidigare liv.

Ego är Larssons långfilmsdebut. Och som sådan är den bra. Berättelsen flyter på och både repliker och skådespelarinsatser sitter som de ska. Men själva blindheten som en metafor för förändring blir lite för bokstavlig för mig. Vilket förstärks av filmaffischen, där Sebastian till och med bär ögonbindel (Kärleken är blind). Men framförallt är det filmens maktanalys som haltar. Uppfattningen om vem som har hög- respektive låg status i samhället. Att man ”slår uppåt” när man låter blondinerna vid Stureplan symbolisera allt ytligt och dåligt med denna värld. Den där underförstådda premissen om att ”naturliga” Mia (mörkt hår/stor t-shirt) är en bättre människa än alla de namnlösa brudarna med silikonbröst (blont hår/tajt klänning) som passerar Sebastians sänglakan. Ego är alltså lite som en låg fibervariant av Darling. En kapabel film som vill säga något viktigt om yta och klass utifrån livet runt Stureplan men som inte riktigt lyckas förmedla budskapet.

Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 
0 Kommentera

Fler filmrecensioner

Filmrecension: Snömannen

Calle Wahlström har sett Tomas Alfredsons filmatisering av Snömannen, en hafsig mördarjakt som förirrar sig i sin iver att casha in på Nordic Noir-trenden.

Filmrecension: Neruda

Pablo Lallaríns film om den chilenska poeten Pablo Neruda tar med fördel till närmast kiosklitterära medel för att fly sin biografiska fålla.

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!