Det här var den sista Ben Stiller-komedin. Eller det måste nästan bli så. Med [I]Zoolander[/I], [I]Envy[/I], [I]Och så kom Polly[/I] och [I]Starsky and Hutch[/I] som uppvärmning har han nu kört sina kroppsfobiska manlighets-gags så hårt in i Buttericks-väggen som det bara går utan att få permanenta skador. [I]Dodgeball[/I] är finalen på det här projektet. Den handlar om spökboll. Ben Stiller har juggemaffia-mustasch, hudnära tracksuit-kortbyxor (med uppblåsbart penisfack), onanerar vid ett tillfälle till en bit Vesuvio (han är bulimiker) och säger genom hela filmen saker som får Derek Zoolander att framstå som en nobelpristagare i litteratur (scenen där han väser "Nobody makes me bleed my own blood! Nobody!" och sen i skam åker iväg på en otrimmad moped kommer att förfölja mig länge).
Jämfört med briljanta syskonfilmen [I]Anchorman[/I] med Will Ferrell är [I]Dodgeball[/I] mer en sketchig bagatell som pendlar mellan briljans och standard-camp. Men själva historien är precis underbart banal och ostig. Vince Vaughn äger ett slappt gym som är på väg mot konken och mest befolkas av massa nördar som läser Obscure Sports Quarterly - en av dem tror dessutom att han är pirat, ett skämt som jag aldrig riktigt förstod vart det skulle leda men som ändå funkar strålande. Vägg i vägg har Ben Stiller sitt fräscha hi tech-institut Globo Gym, där man under mottot "we're better than you, and we know it!" kan boka tid i den lille gymmagnatens egenhändigt konstruerade "shame reduction center" (det är självupplevt, i konstiga Fat Bastard-flashbacks får vi veta att Stiller en gång vägde 300 kilo och låg på en säng och glufsade kyckling).
De två måste förstås mötas. Stiller vill jämna Vaughns skitgym med marken, men då får Vaughn och hans vrakpolare lägligt nog höra talas om ett spökboll-mästerskap i Las Vegas med förstapriset på precis de 50 000 dollar som behövs för att överleva. Stiller kontrar med att skramla ihop ett biffigt [I]Gladiatorerna[/I]-lag, och, ja, resten är inte jättesvårt att gissa.
Om [I]Dodgeball[/I] har något problem är det själva grundidén. Debutanten Rawson Marshall Thurber vet att filmens enda skämt (det är spökboll) är nog för att bygga upp astronomiska förväntningar hos ett ganska betydande publiksegment med klassiska SNL-värderingar. Alla skämt som går hem utöver det blir därför mest som en bonus som inte är så noga. När ansträngningen finns där är det riktigt stort - säg, Rip Torn som rullstolsburen spökbollslegend förklarar syftet med dagens träning: "If it's necessary? Is it necessary for me to drink my own urine? No, but I do it anyway, because it's sterile and I like the taste".
Däremellan är det mest segt men lite gulligt.Skådespelare:
Regi:
