[I]Dinner Rush[/I] blandar mafiosi, New York-fetischism, mat och kärleksbesvär på ett riktigt lyckat sätt. Skildringen av en kväll på den italienska innekrogen Gigino på Manhattan (som i verkligheten ägs av regissören Bob Giraldi själv) lyckas täcka ett brett spektra av intryck och kontraster - mellan det stressiga köket och den snobbigt nervösa matsalen, gammeldags maffiabossar och moderna trashtjuvar, välmående middagsgäster och fattiga servitörer med konstnärsambitioner.
Det känns visserligen lite passé när någon i filmen yrvaket konstaterar att "middagen blivit en Broadwayshow", men samtidigt är det ändå påfallande hur effektivt restaurangens mikrokosmos utnyttjas som spelplats i [I]Dinner Rush[/I]. Filmen innehåller ett flöde och myller av nästan Altmanskt slag med korta nedslag vid personer, relationer, ögonblick och repliker - där allt från kärleksdramer till ond bråd död kan rymmas mellan förrätt och dessert.
De flesta tänkbara filmgenrer täcks in, och även om man kanske sett några maffiaskildringar för mycket så lyckas ändå Bob Giraldi kombinera det med så många andra handlingstrådar att det fortfarande känns fräscht.
Roligast är de elaka karikatyrerna av New York-typer - Sandra Bernhard som egotrippad matskribent/kockgroupie, och den enormt uppblåste galleristen och konstkritikern spelad av Mark Margolis. De ger filmen den extra udd som krävs för att resultatet ska bli både charmigt, temperamentsfullt - och en av filmsommarens mest positiva överraskningar.
(Lägg särskilt märke till hur jag undvek att använda liknelser från matvärlden genom hela recensionen).
Dinner Rush
Skådespelare:
Regi:
