Det näst bästa

Så är Madonna tillbaka på vita duken igen, i sin första roll sedan Evita från 1996. Och på nytt är hennes berg och dalbana till filmkarriär på väg neråt. Brant neråt. Det såg ju annars så bra och enkelt ut - alla spelade sig själva, liksom. Madonna i rollen som faghag, Rupert Everett som bög. Dessutom var ju popvideon till [I]American Pie[/I] så snygg. Lätt Benettoninfluerad med amerikaner i alla färger, former och åldrar framför en smutsig amerikansk flagga. Tyvärr var den betydligt mer gripande än filmen den var tänkt att göra reklam för. Problemet är inte filmens upplägg, tvärtom. Madonna och Rupert spelar bästa vänner som efter en alkoholstinn kväll råkar ha lite sex, ett misstag eftersom Ruperts karaktär är en riktig helyllebög. När mensen sedan uteblir bestämmer de sig för att bilda sin egen lilla familj. Lyckan är total ända tills Madonnas rollfigur träffar en man och känner sig redo för ett annat liv, och en segsliten vårdnadstvist tar sin början. Det stora misstaget är att låta Madonna spela en roll som kräver att hon ska säga repliker. Ska hon över huvud taget göra film så ska hon spela sig själv, som i [I]In Bed with Madonna[/I], eller enbart hålla sig till sång, som i [I]Evita[/I]. I [I]Det näst bästa[/I] stapplar hon runt som om hon fått en överdos valium. Det låter stolpigt, krystat och trist. Dessutom känns det som om filmen saknar en rad fördjupande och därmed dialogdrivna scener - scener som man misstänker strukits eftersom Madonna helt enkelt inte skulle fixa dem. Inte heller Everett imponerar. Borta är all charm från till exempel [I]Min bäste väns bröllop[/I]. Istället är han stelt manierad och fastnar lite för ofta med halvöppen mun i snyggt ljussatta poser. Lite av min ovilja kanske har sin grund i att jag har svårt att fördra den lite flummiga västkustkänslan i filmen. Det finns ju en annan film, [I]Mannen i mitt liv[/I] från 1998, som på många sätt tar upp samma problematik som Det näst bästa. Där är det också en heterotjej och en bög som funderar på att uppfostra ett barn tillsammans - men den filmen utspelas i en risig lägenhet i ett ruffigt Brooklyn och huvudpersonerna jobbar som socialarbetare respektive lärare. I Det näst bästa spelar Madonna en yogalärare, Everett en lyxträdgårdsmästare. Allting är lite härligt New Ageigt, openminded och sinnesslött. Solen skiner ständigt, kläderna är minimala och man klär ut sitt barn till Krishna när man ska ta dopbilderna. Men där samförståndet blixtsnabbt försvinner när en konflikt uppstår - och slutar i rättegångssalen utan att passera ens ett anständigt medlingsförsök.. Efter ett tag framstår det också mer och mer att det här inte är Madonnas film, utan Rupert Everetts. Det är han som står i centrum, och handlingen är kryddad med diverse homopolitik som aids och homoföräldrars rättslöshet, men på ett enkelt och förutsägbart sätt som inte imponerar på en gammal veteranbög som jag. Även om viljan är god så känns det bara pliktskyldigt och förenklat. Star Quality är viktigt - och den här filmen har massor av stjärnkraft att locka publik med. Däremot känns det också som om filmbolag och producenter också blivit stjärncharmade och med framtida intäkter i tankarna tyvärr släppt igenom en tunn och illa genomarbetad film.