Den lugna staden

Something is rotten in the state of France. Det behöver man inte läsa Liberatión för att begripa. På senare år har Europas bästa filmland producerat allt fler filmer av den arten som vi på 70-talet kallade för samhällskritiska. Den gamle filosofiske romantikern Bertrand Tavernier sätter i film efter film - senast [I]Allt börjar idag[/I] - fingret på varbölder i den franska samhällskroppen. Även Claire Devers gör det, senast i [I]Snatterskan[/I]. Liksom Bruno Dumont gör det, senast i [I]Mänsklighet.[/I] Och så då - Robert Gu/diguian, som i [I]Marius och Jeannette[/I], för fyra år sedan, gjorde det, om än i ett mikrokosmos, i sin födelseby Estaque, strax utanför Marseille. I [I]Den lugna staden[/I], en filmtitel med den svartaste ironi, är scenen Marseille, och det som antyddes och dryftades i [I]Marius och Jeannette[/I] - exploderar i [I]Den lugna staden[/I]. Ironin i titeln finns även i formen. Filmen inleds och avslutas med en ung kille av georgisk härkomst som sitter och spelar på ett litet medhavt piano i en park i Marseille. Idylliskt - och det visar sig att han samlar pengar till en flygel. Denna lille grabb har inget i övrigt med filmen att göra, men de scenerna bildar en befriande ram, liksom panoreringarna över den till synes lugna staden blir små andningshål mellan huvudrollernas dramatiska och tragiska liv - strejker, arbetslöshet, rasism, extremhöger, prostitution, knark. Huvudrollsinnehaverskan Michèle arbetar på fiskfabriken på nätterna - och på dagarna tar hon hand om sitt barnbarn, eftersom denna lilla flickas mamma - Michèles dotter alltså - är alldeles för upptagen med att sälja sig för 300 francs gången för att få ihop till heroin. Kort sagt - det här är Ken Loach på franska. En regissör som berättar om människor från samma mylla som han själv växt upp i. En regissör med uppenbar solidaritet och sympati även för rasistiska hamnbusar. En regissör som bekymrar sig över att det politiska livet idag är totalt korrumperat. Här går extremhöger och vänsterintellektuella på samma cocktailpartyn, konstaterar den pensionerade hamnarbetaren, som i nästa andetag meddelar att han inte tänker rösta, och att han aldrig trodde att den dagen skulle komma. Det är nu flera timmar sedan jag såg [I]Den lugna staden[/I], men den växer fortfarande. Det här är en riktigt bra - och stundtals obehaglig - film.