En film där inget direkt speciellt händer och som saknar all form av antagonism, men osar av en förbaskat fransk gemytlighet och drömsk tonalitet. Där har vi Den ljuva flykten, den senaste i raden av filmer om vita mäns medelålderskriser.
Regissören och manusförfattaren Bruno Podalydès (Mysteriet med det låsta rummet, Paris Je’taime) har för ovanlighetens skull placerat sig själv även i huvudrollen som Michel, en femtioplus 3D-animatör som mer drömmer om postflygplan än fokuserar på polygoner.
Michael lever i ett stagnerat myspysförhållande och blir bjuden på en privat flygtur av sina vänner i födelsedagspresent. Trots det är han inte lycklig. Det är först när han får se en bild av en kajak som världen plötsligt tycks öppna upp sig för honom. Med rigorös och överdriven packning tar han ledigt och beger sig ut på floden med paddlarna i högsta hugg.
Michel är en drömmare som i fantasisekvenser glider över trädtopparna i sitt vinglösa flygplan. Den ljuva flykten är en film om frihet utan mål. Att bege sig ut på en resa utan destination där besluten, eller avstånden, inte nödvändigtvis behöver vara omvälvande. Snarare tvärtom.
Filmen känns i det väldigt fransk och ställer sig i kontrast till amerikanska resolut med sina kraftiga konsekvenser. I sin odramatiska rättframhet må den inte drabba på djupet, men det är en tacksamt rofyllt ljuv flykt vi får uppleva.
