Wes Anderson har ett finstämt sätt att berätta om och se på livet. Plus att han har fadersissues som aldrig verkar gå över. Det förlåter hans slagsida mot manliga karaktärer:
han måste helt enkelt komma underfund med de jävla svinen. De har gjort honom något ont. Nu senast i formen av snärtig räv, narcissist ända ut i svansen, totalt kär i sig själv. Det är samma fader som vi har mött i tidigare filmer, samma förkrossade obesvarade kärlek från sonens sida.
I Den fantastiska räven har historien om fadern lånat fabelns skrud, straight outta Roald Dahl, och allt det göttiga, som kommer som ett appendix i Andersons filmer, finns med tecknat denna gång. Att bli avundsjuk på ett djurs byxor måste count for something! Dessutom är den rolig, nytt i sammanhanget. När räven träffar vargen och reser sin ”näve” i black panther-hälsning à la OS 1968, är det bara flabb för hela slanten.
Wes Anderson är inte särskilt bra på ta stora grepp på samhället, men fantastisk på små grepp på livet. Det ligger ett estetiskt rättspatos och gror och sagans form blir perfekt för detta.
