Grått regn faller från en grå himmel på en sned och grå midsommarstång. En inte jätteoriginell illustration av ett dystert Sverige, men så är inget av greppen i filmkollektivet Crazy Pictures Den blomstertid nu kommer särskilt originellt.
Det rör sig om ett Sverige under attack. Kring midsommarhelgen detonerar bomber i Stockholms innerstad, människor beter sig konstigt och bilar seriekrockar med varandra när deras förare tycks förlora kontrollen över sina fordon. Regeringen förs i säkerhet. Det mystiska regnet fortsätter falla.
Innan allt detta inträffar måste vi dock genomlida en utdragen och floskeltät skildring av huvudkaraktären Alexs tonårstid i en dysfunktionell familj på landsbygden. Bland pappans alla raseriutbrott finns trösten i form av kompisen Anna. Men Alex familj upplöses, Anna flyttar, Alex flyttar också, och alla förlorar kontakten med varandra. Alex blir en framgångsrik men deprimerad musiker i Stockholm. När attacken på Sverige kommer råkar Alex dock som av en händelse befinna sig i sin barndomsby, där slumpen eller det slappa manuset artar sig så att han återigen möter både Anna och sin far, och tvingas konfrontera sitt förflutna. Oturligt nog görs allt detta med stolpiga repliker och styltigt skådespeleri.
"Det antyds inte särskilt subtilt att det är ryssen"
Filmen får oväntad hjälp på traven i och med att den har premiär kort efter att MSB:s broschyr “Om krisen eller kriget kommer” trillat ner i brevlådorna. Trots att det gör den aktuell är det svårt att utröna filmens egentliga syfte. Vi får aldrig reda på vem som ligger bakom anfallet, men det antyds inte särskilt subtilt att det är ryssen. Är då syftet att spä på ryssfobin? Eller är det att få Christoffer Nordenrots uttryckslösa stirrande i rollen som Alex att tas för intensitet? Om syftet är att få oss att reflektera över hur Sverige skulle påverkas av ett anfall görs det på okänsligaste vis. Spänningen trappas upp genom actionsekvenser, där civila med hemgjorda vapen kämpar mot invasionsstyrkor, och (spoiler alert) lyckas ta ut hela patruller och spränga helikoptrar.
Försök görs att trycka på publikens empatiknappar genom separation av familjemedlemmar och hjältemodiga uppoffringar. Miljöerna är de svenskaste av svenska: blandskog, fält, röda stugor med vita knutar. Skansendystopin går igen i filmens titel, men som många av filmens scener är även den mest skrattretande.
