Jag ska säga som det är, En vampyrs bekännelser skrämde stjärten av mig. Men jag förstår nu varför biodamen skrattade när jag nämnde att jag kunde bli skärrad av att se De fördömdas drottning ensam i salongen.
Anne Rice, vampyrförfattarinnan No 1, har skrivit förlagorna till båda filmerna och kortfattat handlar den aktuella återigen om Lestat - numera den barnslige vampyren. Han, skapad av antika vampyrdandyn Marius, vill inte vara som alla de andra vampyrerna, och gömma sig genom århundradena han med. Det är ju urtrist! Vampyrer är som bekant odödliga, eller, de är redan döda, och har fantastiska krafter som skulle slå världen med häpnad. Ändå måste de suga blodet ur oskyldiga människooffer så diskret och osynligt som möjligt. Inte Lestats stajl. Hans enkla uppfattning är att han är "menad för mer än det här" och när han i vår tid väcks av uppkäftiga trummor från ett modernt gothband står det klart för Lestat - han ska bli rockstjärna (Marilyn Manson på riktigt liksom).
Lestats vilda storhetsvansinne väcker ursinniga och lika uråldriga vampyrer till liv, till och med deras bestialiska drottning, Akasha, spelad av sångerskan Aaliyah Haughton. Hon gick bort förra året i en uppmärksammad flygolycka, därför är också hela marknadsföringen upphängd på henne, trots att hon liksom svenska Lena Olin är med ganska få minuter av filmen (dessutom spelar Aaliyah staty i större delen av den).
Troligen var detta kalkon redan på manusstadiet, eller så är det helt och hållet regissörens misslyckande som får i vanliga fall åtminstone hyggliga skådespelare att bete sig som fån. Speciellt svårt att stå ut med är att titta på när vampyrerna ska prata "hungrigt". Att de inte får ont i hakan. Men historien saknar dessutom logik och är slarvig, ogenomtänkt. Mest sitter man dock och undrar varför Aaliyah och Lena Olin ville göra just den här filmen. NÅGOT annat manus borde de väl ha fått? Åtminstone Aaliyah måste erhållit tusentals. I hennes fall kan jag dock förstå det en liten smula - vilken tjej skulle inte vilja vara utklädd som egyptisk Nubian Queen och föreställa den mäktigaste vampyren som någonsin funnits? Det vill säga, den vackraste som överhuvudtaget blottat ett par huggtänder. Tyvärr är jag förmodligen inte ensam om att fnittra okontrollerbart inför Aaliyahs väsande vocoderröst och ålande kroppsgung.
Filmer av detta slag kan bara fungera om ansenligt av den fylls ut med överlägsna actionscener, men förutom någon explosivitet mot slutet har De fördömdas drottning inget välkoreograferat underhållningsvåld. I allmänhet skiljer den sig inte nämnvärt från andra vampyrrullar, det är pretentiöst, bögerotiskt, knarksymbolik och blod.
Ska vi nu alltså anta att Mette-Marits (av Norge) son Marius är döpt efter en homosexuell vampyr?
Skådespelare:
Regi:
