Det sägs att David Copperfield var Dickens mest personliga litterära verk, enligt utsago även hans personliga favorit, det sägs även att Dickens är en av Armando Iannuccis personliga favoritberättare. Om sistnämndas filmatisering av förstnämndas berättelse kommer att bli en favorit? Nej.
Den som sett Iannuccis tidigare verk får revidera, för till skillnad från The Thick Of It och The Death Of Stalin som badade i satir och svärtande humor så är hans senaste tolkning mer som en sagostund. Om än en förtrollande sådan.
Genom ett viktorianskt England får vi följa med David (Dev Patel) på hans resa från ett sympatiskt men naivt barn, till påhittig men osäker tonåring och strävsam ung vuxen, in i självständig och trygg medelålder. Tilda Swinton gör en otrolig insats som den komiskt karska men godhjärtade Betsey Trotwood medan Laurie och Capaldi fullkomligt lever ut sina roller som de tillika excentriska Mr. Dick respektive Mr. Micawber. Det är i den avsevärt tunga ensemblen som dragkraften ligger. Det och skickligheten i hur kapitel för kapitel vävs samman med lekfulla nickningar till stumfilmen samt teaterscenen, för att slutligen knytas ihop. Men trots att filmen är välgjord och bjuder på både underhållning och charm, så är det också vad som gör att den i retrospektiv inte lär stanna hos en särskilt länge.
Iannuci-mått mätt är större delen sylvass satir utbytt mot en rätt så foglig humor. Från någon som skrattat både brittisk politik och rysk korruption rakt i ansiktet skulle en ändå kunnat förvänta sig lite starkare samhällskommentar än de subtila hintar som går att återfinna. Rollsättningen må vara färgblind, men hade det inte varit mer intressant att röra om i grytan ordentligt. Kanske till och med våga rollsätta både färglöst och könlöst. Eller leka med det faktum att Copperfield, trots sin inre resa, både börjar och slutar i den naiva överklassen och inte verkar reflektera nämnvärt över det hela.
