Dagarnas skum

Isabelle Espinoza 10:39 20 Dec 2013


Förväntningarna är förstås skyhöga när regissören Michel Gondry, (Eternal Sunshine of the Spotless Mind)  ger sig i kast med Boris Vians klassiska kärleksroman från 1947. Bara rollsättningen ser ut som en miljon dollar (bildligt talat); med franska divan Audrey Tautou (Amelie från Montmartre) och virile charmören Romain Duris, (Mitt hjärtas forlorade slag, Heartbreaker), så att åtminstone den pekuniära filmlyckan torde vara säkrad.

Rike ungkarlen Colin (Romain Duris) lever ett obekymrat liv, som består av att blanda ”pianococktails” utav jazzmusik, bubbligt rusiga vätskor och ringlade limeskal; och av att bli serverad fantastiska maträtter av sin sin kock, medan en slipsprydd liten mus i en pytteliten rälsvagn far fram i rasande fart genom hans rum. Ja, det är knäppt. Dörrklockan ränner längs väggar och golv likt en levande förvuxen kackerlacka och måste stampas, krossas, eller skjutas ihjäl innan den slutar att ringa. Och kvinnan Chloé blir föremål för Colins kärlek. Lyckans ljus skiner kortvarigt, innan sjukdomen kommer och förändrar allt. En dödlig näckros har slagit rot i Chloés lunga. Miljön tränger sig på i den besjälade bostaden, som utåt liknar en tågvagn upphängd högt mellan två hus. Luft, ljus, och färger övergår alltmer i att påminna om fuktiga träskmarker i svartvitt.

Filmen är en manisk fors av surrealistiska stolligheter. Terry Gilliam, Jean Pierre Jeunet, Michel Gondry och Kalle och chokladfabriken, ungefär så. Tingen sprattlar och blir levande, absurda påhitt och poetiska infall gör tittandet till en visuell fest, som alla borde unna sig, för det är lättsamt, roligt och sevärt. Gondry gör den till en harmlös bagatell; charmig och poetisk. Men också till något mer. På samma vis som man kan uppfatta lyckliga dagar i backspegeln, när de är över; är filmen som en vaken dröm, exalterad och snabb, om en tid när det fanns liv, då allt var möjligt, allt! Och ingenting var omöjligt. En eftersläntrande känsla av vemod över livets tragik, som den obrutna strömmen av kluriga infall lyckats överrösta, kommer ikapp en först efteråt. Det är fint.

Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 
0 Kommentera

Fler filmrecensioner

Filmrecension: Snömannen

Calle Wahlström har sett Tomas Alfredsons filmatisering av Snömannen, en hafsig mördarjakt som förirrar sig i sin iver att casha in på Nordic Noir-trenden.

Filmrecension: Neruda

Pablo Lallaríns film om den chilenska poeten Pablo Neruda tar med fördel till närmast kiosklitterära medel för att fly sin biografiska fålla.