Där lyckan finns

Okej, det var lite av en glad överraskning att det, i en amerikansk relativt storbudgeterad film som denna, fortfarande kan spatsera omkring folk som ser ut som folk gör mest. Lika upplyftande är det att denna berättelse, om en ensamstående mamma och hennes tonåriga dotter, samtidigt som den avkräver åskådaren en rejäl bunt näsdukar, nästan genomgående håller sig från fullt utblommad sentimentalitet. Orsaken heter nog Wayne Wang. Även om hans senaste verk, [I]Chinese Box[/I], inte fick det att vibrera i duken så har denne man (som har gjort så disparata saker som [I]Joy Luck Club[/I] och [I]Smoke[/I]) så att säga en god känsla för känsla. Den forne Hong Kong-bon är vän med nyanserna, kanske inte med de allra mest subtila, men tillräckligt många för att jag ska överväga att tro på det han säger. En film om sökandet efter en oas i livet, om en dotter som ibland tvingas agera mamma till sin mamma, om förlupna fäder, om krossade drömmar, skulle ju i mindre känsliga händer ha kunnat bli hur påfrestande som helst. Om nu Wayne Wangs status som utböling med friska ögon är själva fundamentet, så är det framför allt två pelare som gör att filmen höjer sig över den stora mängden medelmåttig medelfilm om mänskliga relationer som prånglas ut varje dag från drömfabriken eller något av dess TV-annex. Först och främst Natalie Portman i rollen som den skygga men starka Ann. Den unga skådespelerskan imponerade redan i [I]Beautiful Girls[/I] (mot Timothy Hutton) och fortsatte i samma stil i [I]Alla säger I love You[/I], men det är först nu som hon verkligen har fått något att bita i. Och hon gör det med mild emfas, med små känsloskiftningar och med ett minimerat men ändå talande minspel. Anns och mamma Adeles (Sarandon, som väl också får till det ibland.) många gräl och strider skildras dessutom med en ovanligt närgången och vig kamera, som trots sin flinkhet inte darrar som en dogmadansk. Wang lär ha använt sig av en radiostyrd kamerakran vilket låter lika komplicerat som genialt - och framför allt befriande och dynamiskt. Det finns väl egentligen bara en invändning: Det hela ter sig ibland lite för bra, lite för rätt. Trots temat och de synbart trasiga själarna saknar jag den där spretigheten, taggigheten, som gör att en film helt lämnar duken och tar sig in i betraktaren. Det är helt enkelt lite för välkammat.