Crazy

Filmen [I]Crazy[/I] bygger på en bok som tysken Benjamin Lebert skrev som 15-åring. En självbiografisk skildring av livet för en kille som är delvis förlamad på grund av en cp-skada, och hans vistelse på en internatskola. I Tyskland har boken blivit ett mindre fenomen, och den har också getts ut i totalt i 26 länder. Bokens styrka ligger i Leberts naiva uppriktighet som gör att hans skildring av utanförskap och tonårsliv blir skönt osentimental - och det är med lättnad man kan konstatera att filmversionen lyckas behålla just den känslan. Regissören Hans-Christian Schmid befinner sig ljusår från det förhärskande amerikanska sättet att göra ungdomsfilm på. Han är helt avslappnad inför scenerna där Benjamin och hans polare super, går på strippklubb och ligger med klasskompisar på fyllan. Här finns inget nervöst inkastat moraliserande avsnitt för att kompensera lättsinnigheterna. Inte heller något spektakulärt i sättet man hanterar innehållet, utan allt berättas i samma naturliga ton - vare sig det är när kompisgänget runkar bulle eller extralektionerna i matte. Scener som bara utgör delar av den större berättelsen, den om hur Benjamin - killen som aldrig haft flickvän, aldrig haft vänner - hittar ett sammanhang. När hans familj håller på att falla isär är det gänget med outsiders på skolan (en krympling, en tjockis, en stum och en korkad) som hjälper honom vidare. Bakom den nonchalanta grabbigheten stöttar de varandra, i Benjamins fall får han vara mer än bara skolans krympling. Den största bristen med Benjamin Leberts bok är att den inte har mycket till dramaturgi, och samma svaghet finns hos filmen. Den stora dramatiken infinner sig liksom inte, och slutet känns lite tomt och snöpligt. Trots det är [I]Crazy[/I] en av de mer värdiga, vuxna, och realistiska ungdomsskildringarna på länge.