Cosmopolis berättar historien om Erick Packer, en 28-årig miljardär som i sin limousin ska korsa Manhattan för att klippa sig hos sin favoritfrisör, trots att hans säkerhetschef varnar för att någon har hotat honom till livet. Samtidigt är den amerikanska presidenten på besök i stan och trafikkaos råder på den trånga ön.
Majoriteten av filmen utspelar sig i limousinen och medan Packer tappar hundratals miljoner efter att ha satsat mot den kinesiska yuan blir det uppenbart att han själv är förlorad som människa. En efter en kliver hans rådgivare in i bilen för att diskutera livsfrågor och filosofi innan de lämnar honom, än mer förvirrad. Ju längre dagen går desto mer tar hans narcissistiska sida ett värre uttryck – han blir besatt av jakten på äkthet, att känna något riktigt över huvud taget, även om det innebär fara för hans eget liv.
Cosmopolis, som bygger på Don DeLillos novell med samma namn, är intressant på ett teoretiskt plan. Den säger något om vad som händer med oss när vi har allt, när de enda utmaningar livet har kvar att erbjuda är de man måste skapa åt sig själv. Men även om Robert Pattinson är förvånansvärt bra tillför själva filmmediet ingenting till den här berättelsen och det långsamma tempot och de robotlika dialogerna stör snarare än framkallar stämning. Det finns ingenting som gör det värt att se DeLillos ord framföras istället för att läsa dem själv.
