Cookie's Fortune

Den amerikanske veteranen Robert Altman är sin egen genre. Omöjlig att bestämma och ungefär lika omöjlig att förstå sig på. På 70-talet var han en av de tongivande regissörerna utanför Hollywoods mittfåra, ett egensinnigt geni med en helt egen visuell stil. Han skaffade sig ett förtroende hos producenterna med jättehiten [I]M.A.S.H.[/I] och brände det lika snabbt med okommersiella små mästerverk som [I]Nashville[/I], [I]McCabe and Mrs Miller[/I] och [I]Långt farväl[/I]. Under 80-talet var han därför mer eller mindre utfrusen och gjorde heller inget för att bevisa motsatsen med floppar som [I]Buffalo Bill och Indianerna[/I] och [I]Karl-Alfred[/I]. Så kom 90-talet och en enastående återkomst med [I]Spelaren[/I] och [I]Short Cuts[/I]. Nytt förtroendekapital, som han snart förbrukade med ihåligheter som [I]Pret-A-Porter[/I], [I]Kansas City[/I] och [I]Gingerbread Man[/I]. Men jag är villig att förlåta honom. Han kan få hålla på och ha lite skoj på sin ålders höst, och jag har ganska trevligt tillsammans med hans senaste opus - en sympatisk liten kriminalgåta i sydstatsmiljö - [I]Cookie's Fortune[/I]. Altman räds inte schablonerna när vi träffar Cookie, en sorgsen änka i en stor sydstatsvilla i Mississippi. Hon delar boende, men inte säng, med den godmodige Willis, en svart man med svaghet för whiskey, fiskenchilada och blues. I den ordningen. Cookie sörjer sin bortgångne man Buck, vars gamla vapenskåp i hallen vägrar stänga sig - vilket det givetvis visar sig finnas en särskild tanke med. Ett skott går alltså av och pengar och girighet kommer in i bilden. Och här spelar filmens stora stjärna, Glenn Close, en viktig och magnifik roll, som den fisförnäma systerdottern Camille. Hon är stadens kulturbärerska och just i färd med sin egen uppsättning av [I]Salome[/I], befolkad av hopplösa lokala amatörer, när hon alltså får annat att tänka på. Altman ironiserar inte så lite över borgarskapets emotionella tillkortakommanden. Medan han generöst låter den vanliga, sorglösa ortsbefolkningen blomma ut i all sin - vanlighet. Rutinerat roar han sig och oss under vägen till finalen, där han även bjuder på en överraskning. Trivsamt alltså, men också väldigt njutbart att se Glenn Close få fritt spelrum i vad som nog måste vara hennes mest praktfulla roll så här långt.