Det musikalälskande kattgänget Jellicles håller lägligt nog just på att förbereda sig för den årliga talangtävlingen, när katten Victoria blir dumpad i en gränd i London. Därmed utlöses en kavalkad av scennummer som alla tävlar för att överträffa varandra. Men endast en skönsjungande katt kan prisas med det åtråvärda; en tur till kattsfären och ett helt nytt liv.
Kanske låter det som en märkligt tunn plot och det är precis vad det är, inte minst för en påkostad filmproduktion som denna. För den som kan sina musikaler vet antagligen redan att Cats är en av Andrew Lloyd Webbers svagare musikaler, med få minnesvärda låtar och ursprungligen baserad på författaren T.S. Eliots kattdikter. Men trots det har kattmusikalen både prisats och spelats runt om i världen, vilket antagligen lett till denna befängda filmprodukt. För som film är Cats en obegriplighet från början till slut.
De åtsittande ludna digitala kattdräkterna är så bisarrt utformade att det är svårt att förstå hur kostym och maskavdelningen fått igenom dem. De är sexuellt explicita med markerade muskler men utan antydan till synligt markerade kön. Likaså är animationerna och dansnumren en tragglande plåga utan tydligt slut. Varför har man inte valt att göra en animerad film rakt igenom? Eller en mer uppdaterad version av förlagan från 1998 där förmågan av att kunna sjunga och dansa kanske kom fram? Istället befinner vi oss i ett plågsamt mellanläge bland märkligt hybridlika varelser.
Regissören Tom Hooper som tidigare regisserat filmer som The Danish girl, King’s Speech och Les Misérables verkar helt ha förlitat sig på sin stjärnspäckade ensemble förmåga att höja nivån. Men till och med erfarna skådespelare som Judi Dench och Ian McKellen klarar sig bara med nöd och näppe och det kanske främst för att de slipper dansa. När Idris Elbas badboy till katt dansar loss med Taylor Swifts primadonna i sina absurt åtsittande, hudfärgade trikåer, mer avklädda än täckta med luddigt katthår, är botten nådd i detta mentala magplask.
