Smakfullt inredd lägenhet, Manhattan, 2012. Två trettiopluspar som också råkar vara några av världens mest sensibla skådespelare regisserade av en av världens bästa regissörer, Roman Polanski, träffas för att på ett civiliserat sätt reda ut missödet att det ena parets son har slagit ut tänderna på det andra parets.
Det ena paret (Winslet och Waltz) har varit på väg att gå från första början, men de blir hela tiden stoppade i dörren av ett nytt samtalsämne. De tar en kaffe ihop med argumentet att de ju i alla fall är vuxna människor utan barnsliga onda avsikter. De tar en kaka, de tar en kaffe igen.
Från att vara en situation där paren i konsensus berättar hur synd de tycker att det är att klasskamraterna har bråkat, börjar samtalen övergå till att handla om dem själva. Barnens påtalade egenskaper får undertexter; det som sägs om pojkarna är omdömen av föräldrarna. En muntlig redogörelse för idén om det sociala arvet. ”Om ni bara hade varit hemma mer” och allt det där. De börjar med att lågaggressivt kritisera barnen, sedan det motsatta paret och sina egna partners för att sedan prata om sig själva som par, till att i en final diskutera det egna jagets svagheter. Rätt raffinerat, va?
Pojkarna är för länge sedan glömda. Det sker en rotation i spänningen. Självgodhet byts ut mot självförakt. Jag blir lycklig, Ingmar Bergman och hans Scener ur ett äktenskap är närvarande tillsammans med Woody Allens Fruar och äkta män och Lars Noréns dagbok. Inte för att Polanski läst sistnämnda. Men man får vistas på samma plats. Man börjar med att ljuga, sedan kommer sanningen, och att hålla fast vid ärligheten är mer hisnande än vilken actionrulle som helst. Jag tänker på den fantastiska filmen Avatar – Carnage har samma funktion, men resan går neråt djupt, djupt i ett virrvarr av könsroller och kärleksrelationers maktspråk. Detta vardagsrum i ett medelklassklasshem som borrar sig neråt istället för att genom anekdoter bort, är stor berättarkonst.
