Capricciosa

Efter multikultipärlan [I]Vingar av glas[/I] är Reza Bagher tillbaka med ett klump-i-magen-drama om en familj i Malmö. Äldste sonen Henrik drömmer om att få åka på fotbollsträningsläger i Holland. Hans lillsyrra Johanna är lite lagom beskäftig och irriterande, medan minstingen Oliver gillar att leka tvärtom-indian och låsa in sig på toaletten. Runt de tre cirkulerar en kärnfamiljspappa som går runt och ser så där mustig ut som bara Rolf Lassgård kan göra. Så plötsligt går mamman bort i cancer. Familjen slits sönder och [I]Capricciosa[/I] förbyts till en mörk och stormig rapport om vägen tillbaka. Hela Reza Baghers senaste film sammanfattas egentligen i en scen i mitten där Rolf Lassgård fumlar in med rollerblades i ett järngaller till tonerna av Björn Afzelius [I]Ge inte upp min kära[/I]. Å ena sidan är det en vacker och självklar scen. För det är precis det [I]Capricciosa[/I] handlar om. Att aldrig ge upp. Fast ens fru är död och man börjat supa igen. Fast livet håller på att rinna en ur händerna. Samtidigt - och nu är jag kanske lite sniken som tar ut det här på Reza Bagher - säger scenen ganska mycket om det omättliga behovet av buskis i svensk film. Det spelar ingen roll hur lite inbjuden den är - vid slutet av dagen står den ändå alltid där, Den Svenska Töntigheten, med sitt falskleg och för korta byxor och sprider dålig stämning. [I]Capricciosa[/I] har bitvis ett alarmerande högt töntighetsindex. Det är som att man inte tror på historien. Det var ingen som fick bananklet i håret i [I]In the Bedroom[/I]. Det var ingen som trillade in i en julgran i [I]Lantana[/I]. Om vi nu ska snacka död. Jag förstår inte varför de gör det här. Nu är inte det här det dominerande intrycket. Kan man stå ut med sådant har [I]Capricciosa[/I] tvärtom en del att säga. Upplägget hamnar lite i samma kvarter som tv-serien [I]Ensamma hemma[/I], på ett bra sätt. Henrik (utmärkt underspelande Linus Nilsson) får axla Baileys mantel och hålla koll på småttingarna när pappan är på avgiftning - Johanna blir i så fall hon med fiolen. Och städartjejen Elvira (Noomi Rapace, som mer eller mindre flyttar in) blir som en frälsande ängel som kan få Henrik att börja leva igen. Det är en evig historia förstås. Och i sina bästa stunder gripande. Med lite större konsekvens hade man kanske sluppit dra upp det här med bra för att vara svenskt.