Att Michael Moore har rätt spelar ingen roll. Det är som i skolan. Ingen vill vara ihop med han som har bäst betyg. Jag förstår var det här kommer ifrån: Michael Moore har käkat sanningsserum och till råga på det är han intryckt i ett hörn.
Han är i minoritet. Han måste hävda sig och hamnar i en position som blir rätt yxhuggen. Det finns inte tid för nyanser. Han står ensam och skriker för ett lomhört USA om fack-föreningar och kapitalismens destruktivitet. Kanske är det för att jag är svensk, men det är lite preaching to the choir. Samtidigt som det är som att spela TP med någon som himlar med ögonen om man svarar fel, iklätt en SVT-”cool” grafisk form. Collage, inspelade radioröster på repeat, ”sjuka” tidningsrubriker. Gubbfejs.
Det är ett osexigt, tråkigt underläge. Inte roligt satiriskt som till exempel Saturday Night Live och The Today Show kan vara. Då man riktigt myser åt vilka rövar republikanerna är. Missförstå mig rätt. Fackföreningsrörelsen är viktig. Klasskillnaderna destruktiva. Men det hade nog räckt med att Timbro och skolklasser hade fått se den här. Det är välgjort. Men inte härligt. Och det har gjorts förut. Av honom själv. –CRFN
