Man har ju lärt sig att akta sig jävligt noga för filmer med körsång som bärande tema. Och jag har aldrig riktigt förstått vad det är med just körer som anses kunna bygga sådana broar av samförstånd. Det finns ju så många andra fritidssysselsättningar som kunde gjort jobbet - jag hade till exempel gärna sett att Så som i himmelen utspelat sig i snårig paintballmiljö. I Buss till Italien blir körresan till Domodossola en resa där deltagarna kanske inte genomför tidernas svängigaste kyrkoshow, men väl lär sig något om sig själva på resans gång. Jojo. Körledaren Ylva har just bevittnat makens muckelimuck med barnflickan innan hon tar plats med de andra i bussen, bland annat de unga killarna Erik och Ruben som gått medmest för en gratis Italien-tripp. Karl Linnertorp och Adam Pålsson som de båda tonårskillarna är mycket trovärdiga i sin balans mellan barn och nästanvuxna. Särskilt Karl som gjorde otroligt mycket av sin lilla roll som son till husdjurskremeraren i Fyra nyanser av brunt, och även här excellerar i raseriutbrott. Men nu vill jag inte se fler körrullar. Och absolut inte fler 55+:are som försöker sig på discodans, och (oavsett om de är på vägkrog eller sitter i gröngräset) brister ut i Kom med kom med på vandringsfärd i tid och otid.
Skådespelare:
Regi:
