Att han är 95 år gammal kan man inte tro. Bara käppen skvallrar om hög ålder men han har fortfarande ett knivskarpt och piggt intellekt. Den förre toppdiplomaten Hans Blix umgås numera med sin fru, städar undan gamla minnen från karriären och firar en anspråkslös födelsedag med familjen i sommarstugan. Men förr var han verkligen en del av händelsernas centrum.
I svallvågorna efter 11-september-attackerna ville den amerikanska regeringen gå in i Irak. Man menade att landets ledare Saddam Hussein stödde terrorgrupper och hade massförstörelsevapen. Då USA var splittrad i frågan sökte man stöd hos FN som skickade sina vapeninspektörer, ledda av Hans Blix, för att undersöka om USA:s påstående stämde. Resten är, som man brukar säga, historia.
Regissören Greta Stocklassová var bara ett barn då. Blix för henne var länge bara en figur som South Park-skaparna Matt Stone och Trey Parker skämtade om i deras film Team America där han framställdes som töntig byråkrat med arga brev som främsta vapen. Till en början tar en P3-dokumentär om Irakkriget form i Stocklassovás berättelse. Inget nytt under solen presenteras. Men när hon ställer Blix mot väggen och frågar om han verkligen gjorde sitt yttersta för att förhindra USA:s invasion bränner det till. Blix blir uppenbart irriterad av frågan och Stocklassová åker ut i trapphuset. Men det verkar finnas en respekt och värme mellan generationerna. Kanske Hans Blix uppskattar de raka frågorna som ställs, i alla fall tycks det skönjas början på en vänskap mellan filmare och pensionär.
Riktigt, riktig nära Hans Blix kanske inte Greta Stocklassová kommer. Han är för slipad för det. Men som helhet ställer Blix Not Bombs den intressanta och ständigt aktuella frågan: kan vi lära oss något av vår gemensamma historia?
