Historien är ungefär densamma. En man som försöker vara god men som ständigt dras in i det onda tills det bryter ned honom. Men i olikhet med tidigare filmatisering av Döblins bok, byter Qurbani ut den arbetarklassens kriminella mot den papperslösa immigranten i form av Francis. Under fem delar följer vi med in i mörkrets spiral genom ett poetiskt hopkok av våld, droger och prostitution.
Francis är den enda överlevaren efter att ha simmat över havet från Guinea-Bissau. Besluten att börja om på nytt som en god människa, hamnar han snart på en byggarbetsplats i Berlin. Dit söker sig också Reinhold, för att locka papperslösa afrikaner att bli hans drogmulor. Efter att initialt dragit sig undan, sugs Francis in i Reinholds manipulativa värld och blir både hans högra hand och vän, såväl som föremål för hans psykopatiska utspel.
Små subtila trådar på temat integrering och immigration går att läsa av från Francis namnbyte till Franz och hur de papperslösa knuffas längre ner i skiten. Men Qurbani verkar inte vara intresserad av någon vidare fördjupning, varken av immigration eller människohandel eller något annat för den delen. Inte heller kvinnosynen är särskilt fräsch, de kvinnliga karaktärerna kan beskrivas med två ord. Objektifierade och sexualiserade. I det stora hela är karaktärsutvecklingen tunn och moralen nästintill osynlig. Många narrativa trådar slängs ut men få plockas upp.
Om historien handlar om en man som försöker bli god borde en också fråga sig om mannen ens är god från början. Francis, nu Franz, kan okommenterat misshandla sin kollega och kalla sin flickvän för hora. I sådana fall är det här en film som försöker vara god men som mest är tröttsam. För ärligt talat, hur kul är det att titta på våldsbenägna män med aggressionsproblem i tre timmar?
